Inte bara misslyckat i Köpenhamn
Relaterat
Så har de då rest hem från Köpenhamn, regerings- och statscheferna från 193 FN-medlemsstater. Säkert oändligt trötta, i många fall besvikna och föga hoppfulla, inför det framtida klimatarbetet. Det sistnämnda har de egentligen ingen anledning att vara. För det som främst misslyckades i Köpenhamn, och som med all säkerhet ger många av ledarna en fadd smak i munnen, var besluts- och diskussionsformerna.
Såväl EU-systemet som G8/G20-mötena brukar kritiseras för att vara behäftade med demokratiskt underskott. Det är korrekt. EU representerar inte hela Europa och ministerrådet är inte direktvalt. G8/G20 består bara av världens rikaste länder. Men till skillnad från vid klimatmötet i Köpenhamn finns det en fungerande struktur runt dem och en vilja till samförstånd och samarbete som så gott som alltid är konstruktivt och bär framåt. Detta fanns det alldeles uppenbart inte i Köpenhamn!
Skulden till att Köpenhamnsmötet inte blev till den framgång som så många hoppats på håller på att fördelas. Visst, det fanns brister i det danska ordförandeskapet. Det talas om arrogans, oerfarenhet och att man har varit dåliga på att lyssna (Sverige spelade däremot, av allt att döma, en alltför perifer roll för att kunna betygsättas). Kinas uppträdande under överläggningarna verkar mer haft sin grund i maktambitioner än i att vilja påverka sakfrågan. Länder som inte haft något som helst intresse av att bekämpa klimathotet har gjort vad man kunnat för att sabotera överläggningarna.
Allt detta och säkert en del annat har haft sin betydelse. Men det stora felet är helt tydligt att man från amerikansk sida inte kom med de beslut i ryggen som hade kunnat bana väg för ett bindande klimatavtal. Samt, och det är inte minst viktigt, att detta faktum – som varit känt sedan länge – inte gjorde att ribban redan från började sattes på en lägre nivå än ett nytt Kyoto-avtal.
Trots att man alltså inte nådde ända fram skall inte de resultat som uppnåtts i Köpenhamn nedvärderas. Överenskommelsen omfattar 2-gradersmålet även om de utsläppsminskningar som nämns är otillräckliga. Resurser kommer att föras över från I- till U-länder. U-länderna kommer att ersättas för att stoppa avskogningen. Överföring av grön teknik ska ske, tyvärr utan att patenträttighetsfrågan är löst. Mer tveksamma, men förmodligen nödvändiga, är de åtgärder som skall sättas in för att mildra effekterna från klimatförändringarna.
Mer intressant, och framför allt viktigt, än att fördela skulden efter Köpenhamn är det att nu titta framåt och se vilka nya steg som kan tas. Ett mycket intressant sådant är det av Martin Ådahl och Mattias Johansson, från den gröna och centeranknutna tankesmedjan Fores, om ett nytt forum för de länder som släpper ut mest. En sorts G20 för utsläppare.
Förslaget kan visserligen ses som ett sätt att runda FN men med tanke på att de 20 största länderna, inklusive EU, svarar för 90 procent av utsläppen är det ju inte orimligt att det också är denna krets som framför allt bör ta hand om problemet.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand har en annan, delvis liknande lösning, när hon lanserar tanken på ett samarbete mellan ”klimatprogressiva” länder. Det är bra för att det kan på samma sätt som det från Fores leda till mer konstruktiva diskussioner och åtgärder. Men det hon glömmer bort är att inte alla länder, som Sverige och EU, per definition kan betraktas som klimatprogressiva. Ta USA till exempel. De skulle då bara kunna var med ungefär varannan presidentperiod (jfr Clinton, Bush och Obama). Då blir politiken också ungefär lika pålitlig som en svensk sommar!
Bengt Wernersson
Ledare.
Tipsa oss!
