Det är tio år sedan euron infördes som valuta för en stor del av EU-länderna. Trots att länderna var – och är – så olika har eurosystemet inte kollapsat. Under det senaste årets kris har dock länder som Irland och Grekland drabbats ekonomiskt svårt av att vara bundna till den gemensamma räntepolitik som förs av Europeiska centralbanken.

Storbritannien och Danmark fick från början undantag från euron. Undantaget är bekräftat i det nya Lissabonfördraget. Sverige har ensidigt förklarat att frågan ska avgörs av svenska folket i folkomröstning. Vid utfrågningen häromdagen i EU-parlamentet av den kommissionär som får ansvaret för eurosamarbetet, finländaren Olli Rehn, förklarade han att ”det är Sveriges sak att besluta om att gå med i eurosamarbetet eller inte, även om Sverige inte har ett formellt undantag för att stå utanför”. Det är ett värdefullt uttalande för den fortsatta svenska debatten.

Häromdagen krävde företrädare för M, C och KD att erfarenheterna av EMU-samarbetet och för- och nackdelarna med en svensk euroövergång ska göras under nästa mandatperiod. För FP behövs ingen analys – där är slutsatsen redan klar: Avskaffa kronan så fort som möjligt.

Även om det har gått drygt sex år sedan folkomröstningen om euron är det för tidigt at göra någon fullständig utvärdering. Hela den nuvarande ekonomiska krisen bör passera innan det görs någon form av ”bokslut” för Sveriges valutapolitik.

Debatten om euron har dock förts mer eller mindre aktivt under hela tiden sedan folkomröstningen. Olika delutredningar om effekterna har gjorts av olika institut och forskare. Vad som kan behövas är en sammanfattande analys.

Ekonomiprofessorn Lars Calmfors gjorde inför folkomröstningen en omfattande utredning om euron. Enligt Calmfors har de ekonomiska argumenten för svensk euroanslutning knappast stärkts sedan dess.

Handeln mellan euroländerna har ökat kraftigare än förväntat, vilket skulle kunna vara ett argument för euron. Å andra sidan har svensk ekonomi ändå utvecklats minst lika positivt som euroländernas, så den slutsats som Calmfors drar är att handeln kanske inte har den stora positiva påverkan på ekonomin som tidigare antagits.

I Finland konstaterar Sixten Korkman, vd för näringslivets forskningsinstitut ETLA, att fram till den globala finanskrisen 2008 var utvecklingen i Finland och Sverige likvärdig, trots de olika besluten om valutan. Under krisen har Sverige haft nytta av att kunna föra en självständig räntepolitik och av att kronan kunnat flyta fritt.

Också Calmfors noterar att den flytande växelkursen har varit till hjälp för den svenska exportindustrin i den djupa ekonomiska krisen – ett tydligt argument för kronan alltså.

Också argumentet om ”asymmetriska störningar”, till exempel fastighetskris i ett land, för stor kreditexpansion etc, har visat sig viktigt. De länder som har haft avvikande ekonomisk utveckling under krisen har påverkats negativt av att ECB låter penningpolitiken styras av den huvudsakliga utvecklingen, alltså de stora ekonomierna, inom euroområdet.

Det politiska inflytande inom EU antogs före euroinförandet minska för de länder som inte gick med. De studier som gjorts visar att ingen sådan effekt märks. Det som var Calmfors huvudargument för euron för tio år sedan är alltså inte längre något argument.

Sammanfattningsvis har alltså inte argumenten för eller emot euron förändrats särskilt mycket under åren sedan folkomröstningen – framförallt har inte förespråkarna fått stöd av den faktiska utvecklingen.

Ändå är det förstås aldrig fel att analysera utvecklingen och ta fram den forskning som gjorts på området. I sista hand är beslutet ändå en politisk bedömning – som svenska folket ska göra.

Yngve Sunesson

Ledare.