Genom åren har partiledarfrågan ventilerats på många kommundagar. Såväl Thorbjörn Fälldin som Olof Johansson och Lennart Daléus ifrågasattes först av kommunpolitikerna. Det var därifrån valberedningarna fick signaler om att partiledarens ställning vacklade.

Trots de viktande opinionssiffrorna verkar det inte bli några partiledardiskussioner vid dagens samling. En orsak är förstås att det är valår i år och ingen partistämma. Men om det funnes ett verkligt missnöje med Maud Olofsson skulle det ändå diskuteras livligt man och man (och kvinna) emellan för att bereda vägen för ett skifte nästa år. Så verkar dock inte vara fallet. Tålamodet är stort med en i partiet djupt förankrad partiledare.

Ändå finns det en naturlig besvikelse inom Centerpartiet med opinionsläget och med politiken som förts. Förväntningarna på vad Centerpartiet skulle kunna uträtta i regeringsställning var höga – orealistiskt höga. Det goda (nåja, utifrån opinionsläget på sommaren) valresultatet 2006 bidrog till förhoppningarna. Egentligen var 7,9 procent bara marginellt bättre än vad Olof Johansson som partiledare fick i sitt sista val som partiledare – och det sågs som ett katastrofval.

Att den interna partiopinionen inte är mer militant nu inom Centerpartiet beror sannolikt på en tillvänjning vid en svagare position än under 1900-talets sista decennier. Opinionssiffror på 5–6 procent har varit normalt för Centerpartiet ända sedan slutet av 1990-talet, då Daléus var ordförande. Maud Olofsson har bara vid enstaka tillfällen lyckats lyfta nivån.

Centerpartisterna är därmed nästan lika luttrade som Kristdemokraterna, som sällan blir nervösa över att pendla runt fyra procent.

Att Centerpartiet skulle riskera att hamna under fyra procent ligger inte i centerpartisternas föreställningsvärld. Därför blir enstaka udda mätningar som ger under fyra procent av sympatierna inte något som tas på allvar. Sannolikt är basen tillräckligt stabil för att risken att ramla ur riksdagen kan anses som näst intill obefintlig. Men väljarna har blivit alltmer otrogna, så även centerpartisterna. Någon garanti för att få fyra procent finns inte.

Därför gäller det nu för inte bara Maud Olofsson utan hela Centerpartiet att skärpa argumentationen omkring den egna politiken. Maud Olofssons kommentar i Dagens Nyheter igår, att partiet varit för ”dåliga på att sälja” politiken, är bara en delförklaring. Visst kommer ett litet parti i en koalitionsregering i skymundan för det största partiet, men Maud Olofsson har själv varit ett av de statsråd som synts mest i medierna.

Viktigare är att mer medvetet profilera partiet så att väljarna känner igen sig och kan identifiera sig med partiet. Landsbygdsförankringen är fortfarande Centerpartiets styrka, men det är sällan Maud Olofsson har pratat om landsbygdens utveckling.

Nu krävs en tydligare linje, både genom att tala om vad som gjorts och med nya förslag till hur landsbygdens utveckling ska tryggas. Ytterligare avregleringar, till exempel på järnvägsområdet, får inte göras så att det hotar servicen utanför storstadsområdena.

Accepterandet av nya kärnkraftverk har stött bort många trogna centerväljare. Ska de kunna lockas tillbaka krävs oerhört tydliga krav på kärnkraftsägarna samtidigt som satsningen på förnybara energikällor måste befästas.

Företagspolitiken måste leda till konkreta resultat. Vackert tal måste kompletteras med att Anders Borg tvingas godkänna lättnader i beskattning och färre byråkratiska regleringar.

Det finns fortfarande en stark tro på ett bra valresultat inom Centerpartiet – målet sattes nyligen till tio procent, vilket verkar vara optimistiskt. Än känns inte Centerpartiet som ett krisparti – trots att opinionssiffrorna inte lyfter.

Yngve Sunesson