Det är inte brukligt att en avgången partiledare lägger sig i sin efterträdares göranden och låtanden. Tage Erlander vare sig gjorde eller behövde göra det. Olof Palme var helt enkelt hans man. Ingvar Carlsson har aktat sig noga för att göra det.

På den borgerliga sidan har det inte varit ovanligt att avgångna partiledare suttit kvar en tid i riksdagen eller på annat sätt varit kvar i politiken. Så gjorde Gunnar Hedlund, Gösta Bohman och så har Carl Bildt gjort. Men aldrig har vi hört dem uttala sig i någon dagspolitisk fråga. Och framför allt gick de aldrig, eller har aldrig gått, i vägen för sina respektive efterträdare.

Men så icke Göran Persson när det gäller Mona Sahlin. Nu senast i en stor intervju i Sydsvenska Dagbladet.

Perssons uttalande i det här avseendet gäller särskilt jobbskatteavdraget. Mona Sahlin bör inte försämra jobbskatteavdraget om hon vinner valet i höst är hans uppmaning. Och mera allmänt: Oppositionen ska inte plåga sig med diskussioner om skatter som behöver justeras. Den store taktikern träder fram!

Persson vet vad Mona Sahlin naturligtvis också borde förstå, att gå fram med besked om höjda skatter är ingen valvinnare. Därför har S heller inte talat om att ta tillbaka alla de fyra jobbskatteavdrag som Alliansregeringen infört, bara ungefär ett och ett halvt.

Och när det gäller den skillnad i skatt som numera gäller mellan pensionärer och yrkesarbetande har man inte gjort tydligt om detta skall förändras genom att skatten sänks också för pensionärerna eller enbart genom höjningar för dem som arbetar.

Alla skatter är inte av karaktären att försöka motverka något oönskat i samhället som alkohol- eller tobaksskatterna. Men rent principiellt har de samma effekt. Det vill säga höjd skatt på arbete kan förväntas minska människors arbetsvilja, försämra samhällsekonomin, leda till lägre pensioner, ge lägre inkomster till den offentliga sektorn och därigenom mindre resurser till vård, skola och omsorg!

Ännu mer intressant, rent principiellt och med tanke på klagolåten från många Socialdemokrater, centralt såväl som regionalt och lokalt, är att Göran Persson förklarar att även en socialdemokratisk regering, med den tillväxt Sverige haft, skulle ha hamnat på samma skattetryck som den borgerliga regeringen. Så var det med den kritiken mot att ”borgarna” förött statsfinanserna!

Persson vore naturligtvis inte Persson om han inte också såg till att redovisa varför Sverige har en så relativt god ekonomi idag. ”Sveriges offentliga finanser är klart bättre än vad som sagts så här långt. De är nedärvda från min regering”. Vi har ingen som helst anledning att invända och det var ungefär detsamma som finansminister Anders Borg (M) sa i en debatt med Thomas Östros (S) nyligen.

Nu är det inte så att Göran Persson, i varje fall inte offentligt, misströstar om Mona Sahlins möjligheter att vinna valet eller på något sätt hyllar Alliansregeringen. Nej, i intervjun lyfter han också fram de två ”politiska praktmissar”, försämringen av a-kassan och sjukförsäkringen som han anser att regeringen Reinfeldt har gjort sig skyldiga till.

I det här avseendet saknar han det kristna kärleksbudskapet hos regeringen: ”se din nästa”. Och vidare tanken på att det ”kunde varit jag, mitt barn, min bror”. Där har han ytterligare en poäng och det med ett uttryckssätt som åtminstone borde bita på Kristdemokraterna. Men också på andra Alliansföreträdare med ett fungerande hjärta. Deras omval kan helt enkelt hänga på det!

Bengt Wernersson

Ledare.