Köpenhamnsmötet misslyckades främst av två orsaker – Kinas ointresse av att medverka till ett avtal och president Obamas brist på stöd i kongressen för ett avtal. Tyvärr finns det ingenting som tyder på att ländernas positioner har ändrats – eller ens gör det till nästa stora möte i Mexico i höst.

Kritiken mot IPCC startade på allvar när en mejlutväxling, som kunde tolkas som att vissa forskningsrapporter skulle hållas tillbaka, avslöjades. Denna ”Climategate” var naturligtvis välkommen för alla klimatskeptiker men betydde ingenting i sak.

Saklig kritik riktades dock mot IPCC för ett antal felaktigheter som upptäckts i den senaste stora klimatrapporten. Det mest pinsamma felet var uppgiften att glaciärerna på Himalaya skulle smälta till 2035. Så snabb isavsmältning är inte möjlig. Den uppgiften baserades på en rapport från Världsnaturfonden, inte på verklig forskning.

Men denna och några andra felaktigheter i detaljer förändrar inte huvudbudskapet – det är mänsklig verksamhet som påverkat klimatet starkt de senaste hundra åren, och om ingenting görs fortsätter och förstärks jordens uppvärmning med allvarliga konsekvenser.

Den delvis berättigade kritiken mot IPCC:s arbete gör att organisationen behöver förändras. Större öppenhet och ännu större vetenskaplig noggrannhet krävs. Men detta får inte skymma huvudsaken, att utsläppen av klimatpåverkande gaser måste minska, så att uppvärmningen hejdas.

Efter Köpenhamnsmötet finns det dock små anledningar att känna optimism. Kina demonstrerade under Köpenhamnsmötet sin nya maktposition i världen. Den kinesiska strategin var uppenbarligen att blockera varje avtal.

President Obama hade ett intresse av amerikansk medverkan i en offensiv global klimatpolitik men hade litet handlingsutrymme genom att inte ha fått kongressens stöd för en mer radikal linje. Hans inhemska prioritering av att få igenom en ny sjukvårdspolitik gjorde att han inte förmått skaffa sig förhandlingsmandat. Övriga länder blev genom Kinas och USA:s agerande statister, samtidigt som vissa oljeproducerande länder gjorde sitt bästa för att sabotera konferensens arbete.

På ett område nåddes en viss framgång i Köpenhamn. Det handlar om att regnskogarna ska skyddas genom ett ekonomiskt stödsystem med global finansiering, det s k REDDplus-systemet. Förhoppningsvis kan detaljerna i uppgörelsen lösas inom den närmaste tiden.

I övrigt finns det ingenting som tyder på att nästa FN-möte i Mexico i slutet av det här året kommer att nå längre än i Köpenhamn. Det är tveksamt om den amerikanska kongressen har behandlat president Obamas förslag till amerikansk politik före hösten, och i så fall kan USA inte heller i Mexico göra några tydliga åtaganden.

Kina har inte heller visat tecken på att vilja ta ansvar för den globala utvecklingen. Den kinesiska ledningen prioriterar ekonomisk utveckling i Kina framför långsiktig miljöpolitik. De begränsningar av utsläppen som Kina är beredd att gå med på handlar om att minskningar i förhållande till produktionsvolymen, inte om begränsningar i absoluta tal.

Utvecklingen just nu tyder på att de globala utsläppen ökar snarare tre procent än de två procent som angetts som högsta acceptabla under det här seklet. Det finns alltså skäl till oro för klimatutvecklingen i världen – trots den rekordkalla vintern i södra Sverige. Och skäl att fortsätta arbeta för globala utsläppsminskningar.

Yngve Sunesson

Ledare.