Hon har redan fått ett ordenligt genomslag för sin kritik mot riksdagen och dess arbetsformer, den avgående moderata riksdagsledamoten, Anne-Marie Pålsson. Nu senast genom det initiativ till tvärpolitiskt nätverk för att debattera demokrati som hon tagit initiativ till.

Och visst kan det väl ligga en del i hennes kritik mot riksdagen. I varje fall om man bortser från det arbete som många seriöst och hårt arbetande ledamöter lägger ned innan ett regeringsförslag läggs på riksdagens bord. För är detta bara väl genomarbetat, bra förankrat hos den sittande majoriteten och det inte kommer fram någon ny väsentlig information om eller kritik mot förslaget, så skall det ju gå igenom. Det är ju själva idén med ett parlamentariskt styrelseskick – som det svenska.

Det som verkar vara Anne-Marie Pålssons vision av hur riksdagsarbetet skall fungera är i vissa delar granne med kaos. Och en jämförelse med den amerikanska ordningen, som inte bygger på parlamentarism, är i hög grad irrelevant.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att Pålsson haft svårt att anpassa sig till den form av kollektiv som en riksdagsgrupp utgör. Särskilt i en stor riksdagsgrupp, som den moderata, är inflytandet från en enskild ledamot begränsat. Hon eller han kan lätt börja känna sig som en kugge i ett stort maskineri som man inte har särskilt stora möjligheter att påverka.

Och det är naturligtvis bestickande att Anne-Marie Pålssons största bidrag till samhällsutvecklingen i Sverige är den, i sig inte oviktiga men ändå perifera, skattereduktionen för hushållsnära tjänster. Men kanske ändå inte. För det var inte precis hennes modell, med hushållen som en sorts företag, som sedan kom att införas och det är kanske inte alltid den goda teoretikern som har störst framgång i riksdagsarbetet.

Samtidigt bör det sägas att allt i den kritik som Anne-Marie Pålsson för fram är vare sig fel eller oberättigat. Partiledarna har stor makt i sina respektive partier. Oavsett regeringsställning eller opposition så bestämmer de i praktiken vem som skall leda riksdagsgruppens arbete.

Det finns vidare ett sofistikerat belöningssystem, med allt från utskottsposter utredningsplatser och styrelseuppdrag till deltagande i debatter, för att påverka allt för självständiga ledamöter. Det är givetvis ingen slump att de tre riksdagsledamöter från Centerpartiet som hotat med att frondera mot partiledningen i kärnkraftsfrågan alla är på väg ut ur riksdagen. För det är då man vågar!

Lösningen på detta dilemma är dock inte att försvaga partiledarnas auktoritet eller att fragmentarisera riksdagsgrupperna så att riksdagen till slut består av 349 individer som blott och bart röstar efter eget huvud. För då uppstår kaos och vårt land blir omöjligt att styra.

Däremot är det inte fel om fler ledamöter är personvalda, inkryssade. Att de får mer egna utredningsresurser. Att de visar på en större självständighet gentemot såväl parti- som gruppledning. Inget politiskt förslag har mått illa av att ifrågasättas och debatteras. För i grunden är såväl kunskap som debatt mycket av demokratins moder.

Bengt Wernersson

Ledare.