Det främsta syftet med kvinnodagen var att få till stånd kvinnlig rösträtt, något som vi i Sverige fick nio år senare, och där det första valet med allmän kvinnlig rösträtt hölls 1921. Det är faktiskt inte längre tillbaka i tiden än att många av oss har haft en farmor och/eller en mormor som varit utan rösträtt!

Sedan den första kvinnodagen har naturligtvis mycket hänt. Men ändå inte. Det är fortfarande sämre för kvinnor på många områden. Kvinnorna har i större utsträckning än männen ansvar för hem och barn. De får lägre lön och, inte minst för att många arbetar deltid, lägre pension.

Det råder kvinnounderskott på såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan på arbetsmarknaden. Det är bara två procent av Sveriges vd:ar som är kvinnor. I börsbolagens styrelser utgör kvinnorna fortfarande färre än 20 procent och ökningen går mycket långsamt. När löneförhandlingarna nu snart går in i ett allt mer intensivt skede är de högst ansvariga på LO-sidan inte i något fall en kvinna!

På debattplats i Dagens Nyheter skrev igår diskrimineringsombudsmannen (DO) om hur hon nu kommer att driva tre fall där, enligt hennes uppfattning, kvinnor diskriminerats för att de blivit gravida.

Så visst finns det fortfarande oerhört mycket att göra och visst behöver vi alla, åtminstone en gång om året, påminnas om detta på en särskild kvinnodag!

En omstridd fråga är hur mycket kvotering och politiska åtgärder som det är rimligt att genomföra för att få en bättre situation för kvinnorna.

En lagstiftad kvotering av styrelserna i de större bolagen har även många ledande kvinnor kraftfullt motsatt sig. En kvoteringslag kan också ses som ett oacceptabelt ingrepp i äganderätten.

När det gäller kvinnornas egen syn på frågan verkar det emellertid nu som en viss omsvängning är på väg. Möjligen under inflytande av de framgångar för kvinnorepresentationen som man denna väg nått i Norge. Enligt Dagens Industri är nämligen en majoritet av de hundra mest inflytelserika kvinnorna i näringslivet numera för kvotering.

Återstår då äganderätten. Den är okränkbar brukar det heta. Å andra sidan är den inte oinskränkt. Och kan vi, även från ett liberalt och marknadsmässigt perspektiv, acceptera den ena inskränkningen kan vi kanske också acceptera den andra. Vi närmar oss hur som helst den tidpunkt när något radikalt måste, åtminstone börja, hända.

I den bästa av världar skall det givetvis vara upp till varje pappa och mamma att bestämma hur de vill fördela de delar av föräldraledigheten som de tillsammans disponerar över. Men där är vi inte. När papporna fortfarande bara tar ut lite drygt 20 procent av ledighetsdagarna måste något hända även här. För barnens, kvinnornas, OCH pappornas, skull!

För det är i många fall när det första barnet kommer som ojämställdheten börjar i familjen. Med konsekvenser för kvinnornas löneutveckling. Detta kan inte i längden våra skattepengar få användas till!

Om det nu är en tröst för besvikna kvinnor i dagens jämställdhetskamp eller ett hopp för morgondagen, men den nuvarande bristande jämställdheten kommer inte att bestå. Åtminstone inte i arbetslivet.

Kvinnor skaffar sig idag längre och högre utbildning än männen. I allt högre grad kommer de därför framöver att dominera de mest kvalificerade uppgifterna i vårt samhälle. Något som för övrigt, vilket framgår i dagens HN, redan är fallet i Falkenberg. Och detta är inte en profetia, bara en säker prognos utifrån aktuella fakta. Eller som Svenska Dagbladets Karin Thunberg skrev i sin tidning igår: ”Männens räkmacka är kanske uppäten och gräddfilen slut”.

Om hundra år är det kanske männen som får bilda grupper, manifestera och kräva rättvisa. Men kvinnorna är förhoppningsvis klokare än att de börjar diskriminera.

Bengt Wernersson

Ledare.