Om det var ett omen eller bara lite naturlig otur får väl vara osagt. Men visst kunde det ha börjat lite bättre för Alliansen och dess partisekreterare när de på måndagen lanserade sitt nya ”uttryck” (logga) och sina utgångspunkter inför valet den 19 september. För det dröjde inte längre innan i varje fall hemsidan pajat och det var omöjligt att få fram mer information från de fyra partierna den vägen.

Det är inte alls överraskande att regeringspartierna tar det här steget till omstart av allianssamarbetet. Det arbete som var så framgångsrikt i förra valet, en starkt bidragande orsak till valsegern, men som sedan dess i mycket legat i träda.

Men det räcker naturligtvis inte med nya grafiska profiler, om än lite upphottade eller att de fyra partiledarna alternativt partisekreterarna framträder tillsammans. Lika lite som att valstrategin presenteras i en debattartikel i Aftonbladet. Nej, det krävs mer. Mycket mer.

Allianspartierna har helt rätt i sin analys att det nu mer måste handla om politiken framåt i tiden än att ”skryta” med det man gjort. Val vinns så gott som alltid på framtidsvisioner. Men dessa får naturligtvis inte, då tappar de i trovärdighet, strida alltför mycket mot det man sett de styrande göra under den gångna mandatperioden.

På den här punkten är inte Allianspartierna, lika lite som den rödgröna oppositionen, riktigt klara. Arbetet i det tiotal arbetsgrupper som lanserades på Eja-Märtas Gård i Träslövsläge hösten 2008 är ju inte avslutat. Däremot går det att, precis som Centerns partisekreterare Anders Flanking vid pressträffen, redan nu lista några av de viktigaste frågorna inför valet och där skillnaden mot alternativet är stor. För visst går det isär mot De rödgröna när det gäller jobben, stabila finanser, välfärd och klimat.

Om inte tillbaka till flum, som Flanking uttryckte det, såväl till längre väntetider och mindre valfrihet, skulle det bli med Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly i Rosenbad. Framför allt om den senare får styra. Och det verkar han ju i väldigt hög grad få göra, i varje fall av oppositionens ställningstagande när det gäller Afghanistan och rut-avdraget att döma.

Ett problem för Alliansen i den här valrörelsen är att man inte uppfattas som lika fräscha och initiativrika som 2006. En förklaring är att det är väsentligt lättare att opponera än att försvara. Men det handlar också om att man inte riktigt verkar ha vetat vad man skulle göra med sitt alliansbygge när segern väl var vunnen.

Så långt som till partisammanslagning, vare sig en formell eller informell sådan, är tiden inte mogen. Det är under överskådlig tid knappast heller önskvärt. De fyra partierna har vart och ett sin historia och sin kultur.

Men man kunde ha gjort mer för att föra idédebatt, fördjupa personkännedomen och samarbetet, samt visa att Alliansen, till skillnad från De rödgröna, är något mer än en regeringsplattform. Centerns Anders Flanking föreslog i Almedalen för något år sedan ett särskilt kansli för Alliansen. Av den goda idén verkar det inte ha blivit något. Det har heller inte varit några seminarier, konvent eller andra aktiviteter över partigränserna.

Nu deklarerar de fyra partisekreterarna att de skall fördjupa samarbetet och möta väljarna med en gemensam Allianspolitik på fler områden och synas mer tillsammans än i förra valet. Det är bra, och än är slaget inte förlorat. Men det hade varit ännu bättre om detta, mer utåtriktade och kampanjartade arbete, startat långt tidigare.

Bengt Wernersson

Ledare.