Trots svårigheterna är det många viktiga beslut som tas baserade på prognoser. Politiken är till stora delar beroende av prognoser, över den ekonomiska situationen i landet och världen, hur många barn som vill ha barnomsorg om ett år eller hur många fler eller färre som kommer att bo i kommunen.

Problemet är att även de ekonomiska prognoserna är långtifrån exakta. Ta en så grundläggande fråga som den viktigaste intäkten för kommuner och landsting, skatteintäkterna. Att beräkna skatteintäkterna är själva basen för att kunna göra en kommunal budget. För att veta om skatten behöver höjas för att klara det som behöver göras, eller om det finns utrymme att sänka kommunalskatten, måste ansvariga kommunpolitiker veta hur många kronor de kan räkna med från medborgarna.

De skatteintäkter som kommunen får bygger på hur många som jobbar och vad det tjänar under det år som pengarna spenderas. I sin budget använder sig därför kommuner och landsting av en prognos över framtida skatteintäkter, i de flesta fall av den som görs av organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL.

När kommunpolitikerna började arbeta med budgeten för 2009 någon gång på våren 2008 kunde de räkna med att skatteunderlaget skulle öka med nästan fem procent. Ett år senare, när de redan befann sig en bit in i det aktuella året, visade prognosen en ökning på mindre än 1 %.

I februari i år räknade SKL med att den verkliga ökningen av skatteunderlaget blev 1,4 procent, men facit kommer först ännu senare när deklarationerna för inkomståret 2009 är inlämnade och skatten sammanräknad.

Det är inte bara om framtiden som det är svårt att sia, ibland är det till och med svårt att sia om samtiden och det händer att det till och med är svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om vad som redan har hänt.

I sin bok ”Stolt men inte nöjd” beskriver Pär Nuder hur han som ny finansminister 2005 fick en kalldusch när Statistiska centralbyrån i juni publicerade den ekonomiska statistiken för första kvartalet. Den visade på en tillväxt på 1,4 %, betydligt mindre än alla räknat med och det ledde enligt Nuder till att Riksbanken sänkte styrräntan. Problemet var bara att den verkliga tillväxtsiffran efter ett antal revideringar visade sig vara 2,4 %. En för utformningen av den ekonomiska politiken betydande skillnad.

Att förhålla sig till prognoser och statistik är alltså ett problem för både kommunalråd och finansministrar. Lösningen är naturligtvis inte att blunda för verkligheten, utan snarare att ha en sund inställning till prognoser och inte tro att det är sanningar som serveras. Det gäller att ta del av olika beskrivningar av verkligheten från olika källor och göra en samlad bedömning. Ekonomisk politik är ingen exakt vetenskap – till slut handlar det om att lita på sin intuition.

Sedan gäller det naturligtvis att vara förberedd på att prognoserna slår fel – både mentalt och mer praktiskt. Precis som det kan vara klokt att ta med paraply, även när meteorologen utlovar solsken, måste de som sköter den ekonomiska politiken ha en beredskap och marginaler för att klara rimliga avvikelser i prognoserna.

Johan Örjes

Ledare.