Den kalla vintern och fortsatt kyliga våren är ingen anledning till omprövning av Sveriges klimatpolitik. Även om ett par grader varmare inte hade skadat just oss. Arbetet med att finna en global överenskommelse som får stopp på de klimatskadliga utsläppen måste fortsätta och misslyckandet i Köpenhamn får inte hindra det arbetet.

Därför är det bra att EU:s miljöministrar nu börjat diskutera hur man skall lägga upp arbetet inför de klimatmöten som skall äga rum i år. Först ett förberedande möte i Bonn och sedan ett liknande större möte som i Köpenhamn, mot slutet av året i Mexiko.

EU-kommissionen har också talat välkommet klarspråk när det gäller förutsättningarna för att träffa ett globalt omfattande avtal i Mexiko. De är nämligen inte stora. Och till den bedömningen ansluter, fullt riktigt, även miljöminister Andreas Carlgren.

Det är en välkommen tillnyktring från såväl Carlgrens som övriga ansvarigas sida. Förväntningarna inför Köpenhamn var inte realistiska och underlättade inte arbetet där. När det visade sig att USA:s president, Barack Obama, inte skulle få med sig senaten på en offensiv amerikansk klimatpolitik, och faktiskt inte heller ville försöka, så var mycket av förutsättningarna för Köpenhamn spolierade. Detta verkade inte alla riktigt ha förstått.

D et är därför mycket bättre och klokare att redan nu se de svårigheter som finns och som kommer att vara aktuella också i Mexiko. Samt att ha en plan B, det vill säga en reservplan för att inte världen skall stå helt utan klimatavtal när Kyotoprotokollet löper ut 2012. Ett Kyoto II helt enkelt!

Men ett svenskt, och naturligtvis europeiskt, löfte om att fortsätta att följa de utsläppsminskningar som Kyotoprotokollet kräver kan inte vara ovillkorligt. Det handlar trots allt om en förhandling och det är i sådana sammanhang aldrig någon fördel att vara naiv. Hur godhjärtad och miljövärnande man än är.

En sådan, otillåtet stor, naivitet verkar tyvärr prägla Miljöpartiet och i varje fall dess ena språkrör, Maria Wetterstrand. I en radiodebatt på onsdagsmorgon anklagade hon, som vanligt, Alliansregeringen för att göra för lite. Själv var hon dock så bra på att prata och rikta anklagelser, att Andreas Carlgren ibland hade svårt att få en syl i vädret.

Det är ingen fördel, titta på Köpenhamn (!), att som Maria Wetterstrand inte se de stora problem som finns med att få med såväl USA och Kina som Indien, Brasilien, Sydafrika och många utvecklingsländer på ett avtal om offensiva och bindande klimatåtgärder.

En viktig orsak till detta är misstro med kolonial bakgrund. En annan är stormaktsambitioner och att man inte längre vill acceptera att ett fåtal framgångsrika och traditionellt mäktiga västliga industriländer skall få bestämma allt. Känslor och inställningar som det inte borde vara svårt för Miljöpartiet med sitt globala solidaritetstänkande att förstå.

Wetterstrand är naiv också när det gäller uppfattningen att EU inte skall ställa några villkor. Det är som om hon inte varit på plats i Köpenhamn och sett det som hände där. Ta en titt på årets nyhetsbild av västvärldens alla ledare bakom kulisserna med Obama i spetsen. Något mera uppgivet än detta är det svårt att tänka sig.

Det gäller därför att ha en alternativ strategi till nästa gång. Och denna får inte vara mer än lovligt naiv!

Bengt Wernersson

Ledare.