Rätt eller fel uppfattas vänsteroppositionen just nu som allt annat än framåt. Något som Alliansen skickligt har utnyttjat på sin kampanjknapp med en orange play-pil för att spela bandet eller CD:n framåt och en röd snabbspolningsknapp bakåt.

Det är  något av en paradox att just som det till huvuddelen och historiskt sett socialdemokratiska välfärdsbygget aldrig varit så allmänt accepterat och uppskattat så är det så skakigt för Socialdemokraterna själva. Oavsett hur det går med regeringsfrågan den 19 september, det mesta pekar dock nu på en Reinfeldt II (särskilt söndagens Sifo-undersökning!), så kommer Socialdemokraterna själva att göra sitt kanske sämsta val sedan det demokratiska genombrottet i vårt land. Och det är definitivt inte självklart att de längre kommer att vara riksdagens största parti.

Istället för att gå vidare, framåt, mot framtiden och utveckla välfärden. Göra den bättre, kvalitetsmässigt, till sitt innehåll och med större valfrihet och flexibilitet, så har Socialdemokraterna på område efter område gjort motsatsen. Sagt nej, sagt stopp, sagt tillbaka till hur det var, om inte förr så i vart fall förut.

Socialdemokraterna har valt att inte välkomna eller ens som ett faktum acceptera den stora omsvängning på välfärdsområdet som Moderaterna genomgått och fortsätter att genomgå. En förändring där M på intet sätt längre ifrågasätter att de olika välfärdstjänsterna skall vara tillgängliga för alla, utan hänsyn till tjockleken på vars och ens plånbok. Om detta säger Mona Sahlin och S att det är inte sant, är bara retorik, och överensstämmer inte med vad det gamla högerpartiet innerst inne vill. Det är ett stort misstag!

För svenska folket känner inte igen sig i detta. De ser att köerna i sjukvården har minskat. De ser skolor som konkurrerar med kvalitet, innehåll och valfrihet. De ser att de allra flesta, även pensionärerna, har fått mer i sina plånböcker. De ser nya apotek som öppnar runt om i landet och att man på macken kan köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin. Det är en utveckling av välfärden och definitivt ingen avveckling!

Visst har det fattats beslut och genomförts reformer under de här fyra åren som inte varit tillräckligt genomtänkta eller som hafsats fram. Men misstag i regerandets konst har alla gjort, och sådana kommer vi att få se även framgent, oavsett vem som vinner valet.

Den sociala nedrustning av närmast kriminell natur som Mikael Wiehe sjunger om, den känner man därför inte igen sig i. ”Dom beröva’ oss allt som vi sparat ihop, a-kassa, sjukpenning, lön och pension”, sjöng Wiehe och kampsinnet steg hos Socialdemokrater och Vänsterpartister på Hwitan. Men detta är inte en sann bild av Sverige idag.

Och när det på område efter område, i fråga efter fråga bara är återställare och tillbaka som gäller i vänstersidans förslag är det inte att undra på att allt färre väljare hänger med.

Sak samma när förslagen har en så tydlig prägel av att det inte är det sakpolitiska, vad som är bäst för alla, som avgjort partiets linje utan helt andra intressen. När det naturliga vore att se arbetslöshet och försäkring mot detta på samma sätt som sjukdom och arbetsskador, så har S konstruerat ett krångligt och för breda väljargrupper dyrt förslag som har till främsta syfte att få fler medlemmar till LO. Det förvånar inte att det går bakåt.

Bengt Wernersson