I går morse höll Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson presskonferens om den gemensamma Afghanistanpolitik de kompromissat ihop sig om - eller snarare att de gett efter för Lars Ohlys krav på att de svenska trupperna ska dras tillbaka omedelbart.

Kvällen innan satt Mona Sahlin i tv-studion för den första partiledarutfrågningen. Och på onsdagsmorgonen hade hon varit sist ut i Ekorredaktionens radioutfrågningar. Inte ens i tv några timmar före presskonferensen avslöjade hon den gemensamma politiken utan fick prata runt utan att ge några besked.

Om hon haft tillräcklig auktoritet borde hon givetvis förklarat för Ohly och Eriksson att det låg i deras gemensamma intresse att hon fick presentera en nyhet i tv-utfrågningen. Då hade hon kunnat skapa en bild av att hon har kontroll över utrikespolitiken. Nu avslöjas hon istället naken – det är Lars Ohly och Vänsterpartiet som dominerar på det området.

Mona Sahlin klarade utfrågningarna i såväl radio som tv ganska bra. Hon är som bäst när hon får turnera frågor ensam med ett par utfrågare. Även om hon inte har detaljkunskaper – det var avslöjande att hon inte ens visste hur hög den högsta a-kasseersättningen är eller ska bli med de rödgröna förslagen – ger hennes avspända sätt ett gott intryck.

Bara ett par gånger blev hon pressad. I radion hade hon inget bra svar på varför S prioriterar sänkt skatt för rika ålderspensionärer framför förtidspensionärer med mycket låg pension. Både i radio och i tv-utfrågningen svävade hon på målet om a-kassan. Varför trappa ned ersättningen om inte hög ersättning minskar arbetsförmågan, vilket hon hävdade inledningsvis?

Men svårast hade hon med utrikespolitiken, inte bara om Afghanistan. Formuleringen i det gemensamma utrikesdokumentet om att USA ska förmås dra tillbaka alla baser i andra länder har visat sig ogenomtänkt, eftersom många länder själva begärt hjälp från USA. Den politiken genomsyras av Vänsterpartiets USA-fientlighet – liksom nu den linje som de tre partierna enats om för Afghanistaninsatsen.

Tidigare var Mona Sahlin överens med Miljöpartiet om att en analys av situationen ska göras efter valet för att därefter ta ställning till om och när de svenska trupperna, som är i Afghanistan på FN-mandat och på den dåvarande S-regeringens initiativ, ska dras tillbaka. Vänsterpartiet har tryckt på för att trupperna ska tas hem omedelbart. Annars har Ohly hotat med att det inte blir någon enighet före valet.

Så angelägen var Mona Sahlin om att ha en gemensam linje att hon lät Ohly bestämma. Någon analys behövs inte sedan Mona Sahlin besökt Afghanistan. Nu ska trupperna börja tas hem redan i början av nästa år, som Ohly vill. I början av 2013 ska alla svenska soldater vara hemma. Som ett fikonlöv hänvisas till att Kabulkonferensen talade om att afghanerna ska kunna ta ansvaret för ledningen av alla insatser 2014 – men ingen vet om det är möjligt.

Talet om att fortsätta med biståndsinsatserna blir kanske en omöjlighet. Svenska Afghanistankommittén, som har mest erfarenhet av alla av biståndsarbete i Afghanistan, har sagt att utländska trupper behövs om det ska gå att bedriva något hjälparbete. Det riskeras alltså av en almanackspolitik för Afghanistan.

Att Ohly gjorts till utrikesminister kan bli Mona Sahlins definitiva ”Waterloo”.

Yngve Sunesson

Ledare.