Äntligen, knappt före det att förtidsröstningen idag inleds, var det så dags för De rödgröna att på tisdagen lägga fram sin regeringsplattform. Och redan i sitt val av benämning straffar man ut sig och minimerar sina förutsättningar att vinna väljarnas förtroende. För det är uppenbart att det man åstadkommit har ett bäst före datum, 19 september! Längre än så kommer nämligen inte detta till stora delar aparta samarbete att vara, såvitt det inte – just nu mindre sannolikt – blir regeringsskifte.

Samtidigt är det så många punkter där man inte är överens eller inte vet hur politiken skall utformas. Alla tre partierna är för ett jämnare uttag av föräldraledighetsdagarna. De har dock inte varit kapabla att komma överens om hur. Förmögenhetsskatt på fyra miljarder kronor vill de ha men där slutar enigheten. Skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer skall bort, men hur det ska gå till preciseras inte.

Vid den presskonferens där de fyra partiledarna och språkrören redogjorde för innehållet i sitt ”manifest” försökte S-ledaren Mona Sahlin etablera en ideologisk grund för samarbetet. Detta genom att slå fast att förslagen i plattformen bygger på jämlikhet. På liknande sätt inleds det 18-sidiga dokument man begär väljarnas stöd för med vackra ord om att ”skapa fler möjligheter”, att barnens framtid inte ska ”avgöras av vad föräldrarna tjänar eller var man bor”, att kvinnor och män ”ska ha samma möjligheter att påverka både sina egna liv och samhällsutvecklingen i stort”.

Och ingen är naturligtvis emot. Så länge det handlar om att just skapa möjligheter och inte förmynderi i kommandoton. Eller om att det ”jämlikhetsskapande” gör att vi alla får det sämre istället för steg för steg allt bättre.

Hur jämlikhetsskapande De rödgrönas politik är, klassiskt sett, kan också ifrågasättas. För när det gäller trygghetssystemen, den så kallade pensionärsskatten, samt den lägre maxtaxan inom barnomsorgen, är det mot de mer eller mindre välbeställda i över- och medelklass stora delar av insatserna riktas. Detta genom höjda ersättningstak, störst skattesänkningar till pensionärer med höga inkomster och sänkningen av maxtaxan.

Annat i plattformen är tillväxtfientligt och begränsande av den nu starkt pågående sysselsättningsökningen. De tre partierna anser att det behövs ”mer forskning, fler innovationer, mer riskkapital och bättre villkor för småföretag”. Rätt så, men när åtgärderna är höjda marginalskatter, återinförd förmögenhetsskatt, skärpt och krångligare arbetsrätt, nya administrativa pålagor och som kronan på verket, en ”ungdomsskatt” på tio miljarder kronor (!), då lär det bli färre – inte fler jobb.

På andr a områden, om än inte särskilt omfattande sådana, är det tydligt hur det är röstmaximering som präglat arbetet med att ta fram regeringsplattformen. För nu skall plötsligt rot-avdraget, men givetvis inte rut som främst ger jobb till kvinnor, vara kvar under hela mandatperioden. Dessutom förelår man samma sänkning av restaurangmomsen som Alliansen, och 90 procent av de genomförda skattesänkningarna blir kvar. Som om det inte var de med störst hus och högst inkomst som mest utnyttjar rot liksom de kan förväntas bli flitigast på krogen. Populärt och jobbskapande är detta säkert, men definitivt inte jämlikt!

Att Centerns, men även Moderaternas, kampanj mot Miljöpartiet och dess ödeläggande landsbygdspolitik träffat ordentligt, framgick med all önskvärd tydlighet av den regelrätta appell som Miljöpartiets Maria Wetterstrand höll. Och visst kan hon ha en poäng i att vi behöver planera för och stimulera fram en omställning från de ändliga och miljöförstörande bränslena redan nu. Men inte på ett sätt som slår ut landsbygden. För det är verkligen inte att vara ”för hela Sverige” – underrubriken till De rödgrönas plattform.

Bengt Wernersson