Att fler arbetar mer är det enda som kan rädda framtidens pensioner. Skattesänkningar hjälper i liten utsträckning de mest utsatta.

Det är de två viktigaste slutsatserna som man kan dra av det för pensionärerna dystra beskedet, att många kommer att få se sin pension ytterligare minskad nästa år. Inget är därför viktigare ens för pensionärerna än att arbetslinjen får ligga fast i den ekonomiska politiken.

Det samlade pensionssystemet må vara oöverskådligt. Men när det gäller det allmänna pensionssystemet handlar det i grunden inte om något konstigare än att Sveriges alla pensionärer i huvudsak har den ”kaka” att dela på, som den arbetande befolkningen åstadkommer med sina pensionsavgifter. Avkastningen på AP-fonderna väger lätt jämfört med vad arbetsgivare och egenföretagare fortlöpande betalar in.

Ökar inte avgiftsinbetalningarna i takt med att antalet pensionärer ökar blir med nödvändighet varje pensionärs ”kakbit” mindre. I år och nästa år beror minskningen mycket på krisen. Men även långsiktigt löper pensionärerna uppenbar risk att inte hänga med i standarutvecklingen, eftersom antalet fortsätter att öka.

Det gäller i varje fall om man främst ser till det allmänna pensionssystemet. Avtalspensioner och eget sparande får samtidigt allt större betydelse. Speciellt informationen om avtalspensionernas betydelse behöver därför öka.

Med den allmänna uppgången i ekonomin kommer även inbetalningarna till pensionssystemet att bli större den närmaste tiden. Men det är långt kvar till läget före krisen.

Att ta ut avgifter med en högre procentsats på löner och företagarinkomster än den nuvarande (18,5 procent) skulle inte tilltala vare sig arbetsgivare eller anställda. Frågan är dessutom i vilken utsträckning det skulle ”betala sig”, eftersom det slår på sysselsättningen. Ur sysselsättningssynpunkt vore det idag mer motiverat med en sänkning av de samlade arbetsgivaravgifterna.

Att höja pensionsåldern möter heller inget positivt gensvar. Dock har den faktiska pensionsåldern stigit något. Fler skjuter frivilligt på sin pensionering. Dessutom uppbär färre förtidspension. Utan dessa förändringar skulle pensionssystemet ha varit i än värre kris. Till det positiva hör också att fler pensionärer nu arbetar även efter att de börjat lyfta pension.

I några länder har man börjat diskutera att inte ha någon särskild pensionsålder. Den enskilde skulle med andra ord själv kunna bestämma när han eller hon vill sluta yrkesarbeta. En sådan ordning skulle dock skapa stora problem för arbetsgivarna. Det är också ovisst i vilken utsträckning den skulle få fler att senarelägga sin pensionering. Under alla förhållanden behövs det åldersregler för garantipensionen.

Både Alliansen och De rödgröna har tills vidare försökt kompensera de minskade pensionerna med sänkt skatt. Det är ingen långsiktig lösning. Regeringen har sänkt skatten för pensionärer i flera omgångar och har ställt en ytterligare sänkning i utsikt inför 2011. Oppositionen framställer sitt krav på lika skatt för arbetande och pensionärer som en rättvisefråga. Men om en sådan utjämning helt eller devis eliminerar verkningarna av jobbskatteavdraget, så att färre arbetar och fler går i pension tidigt, har man i själva verket gjort pensionärerna en björntjänst. Inbetalningarna riskerar då att inte ens räcka till pensioner på dagens nivå.

Kompensation skattevägen ger heller inga eller bara små förbättringar för dem med låga pensioner. Dessutom går fördelarna med att ha ett vid sidan om statsbudgeten fristående pensionssystem förlorade.

Det i grunden enda som kan vända utvecklingen med stadigt försämrade pensioner, särskilt i relation till löner och priser, är att arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar.

Göran Johansson