Inte som en julklapp men väl som en födelsedagspresent, kom i tisdags det oerhört glädjande beskedet att Shohreh Eilbeig och hennes lille son Arvin nu får stanna i Sverige. Så lämpligt på Arvins sexårsdag.

Lämpligt är däremot det minsta man kan säga om agerandet från Migrationsverket, liksom från dess föregångare Utlänningsnämnden. Här finns det mycket i övrigt att önska.

Det står helt klart att om inte Shohreh, naturligtvis via sitt ombud Arne Malmgren, den här gången lyckats övertyga om sin flyktingstatus hade hon och sonen riskerat ett nytt utvisningsbeslut. Det gamla preskriberades ju för några veckor sedan men eftersom hon inte själv medverkat till dettas genomförande (vilket i humanitetens namn är att begära väl mycket!), hade processen kunnat starta på nytt.

Shohreh är ju varken den första, och tyvärr inte heller den sista, som kan tacka sin lyckliga stjärna och ett stort engagemang från starka ideella krafter, för att hon nu får vara kvar här. Utan Erik Johanssons, och många med honom, envisa kamp hade utgången med stor sannolikhet blivit en annan.

På liknande sätt verkar det enligt Ekots rapportering på onsdagen komma att lätta för kristna och andra utsatta religiösa minoriteter från Irak. Verkets rättschef, Mikael Ribbenvik, skall i januari sammanfatta ett dokument kring detta och säger i en intervju, juridiskt försiktig som han är, att irakierna inte ”kommer få det svårare att stanna i Sverige, tvärtom”. Vilket på vanlig, normal svenska bör betyda att de alltså ska få det lättare att få uppehållstillstånd!

Det är svårt för en utomstående att bedöma, men stämmer Arne Malmgrens igår i HN framförda påstående om interna förändringar på Migrationsverket, eftersatt utbildning och stor okunskap, är detta ytterst allvarligt. Mycket av den utdragna och ytterst olyckliga och direkt felaktiga handläggningen av Shohrehs asylprövning har förmodligen sin förklaring i detta.

Det är lätt att förstå den frihetskänsla som Shohreh och hennes son nu känner efter sin långa kamp. Efter sju sorger och minst åtta bedrövelser är de nu välkomna att stanna. Det beskedet borde de ha fått för länge sedan!

Bengt Wernersson