Som jag nämnde i tidigare inlägg så kommer en av filmerna som visas under GIFF 2012 att vara nyfilmatiseringen av The Woman in black. Daniel Radcliffe har huvudrollen som den inte helt lyckligt lottade advokaten som beger sig ut till det klassiska gamla huset som bär på många dunkla hemligheter. Det ska bli spännande, både att få se Daniel Radcliffe i en annan roll än den som Harry Potter och att få se den nya tolkningen av Susan Hills spökhistoria, som även tidigare har inspirerat till teaterpjäser. Återkommer med en recension av den nya fimen i nästa vecka.

Men först tänkte jag tipsa om den gamla TVfilmatiseringen av historien. Denna är från 1989, men håller än!
Jag minns hur jag som barn låg vaken långt efter läggdags och lyssnade till ljuden från TV'n när min storebror satt uppe och såg den. Enbart ljuden hade en skrämmande effekt. När sen min bror återberättade filmen för mig dagen efter och sa att den innehöll en av de värsta scener han hade sett i en film så fick jag blandade känslor inför The woman in black. Jag både lovade mig själv att aldrig se den och samtidigt kände jag ett otroligt sug efter att se den och bli lika uppskrämd. När jag slutligen tog mod till mig och såg den fick jag precis det jag hade väntat mig. Det är ett paket av isande skräck och några få skratt. Skratten lockas dock enbart fram för att filmen har några år på nacken. Den lyckas ändå mestadels skrämma upp dig som åskådare med enkla knep som dimmiga miljöer, tystnad och ansiktsuttryck.

Filmens huvudperson är den unga huvudpersonen Arthur Kidd (Kipps i den nya filmatiseringen) får i uppdrag av sin chef att sköta pappersarbetet efter en bortgången kvinna, som saknar släktingar i livet. När han anländer till den nya staden varnar invånarna honom för att åka ut till huset vid låglandet där den gamla kvinnan bodde. Delvis för att det är lätt att hamna fel när dimman rullar in och råka gå ner sig i vattnet.

Arthur envisas dock med att bo där och att inte ta in på något hemtrevligt, tryggt värdshus i stan. Han beslutar sig också för att delta vid kvinnans begravning, där han finner sig vara den enda besökaren bortsett från prästen. Plötsligt får han dock syn på en en tredje på avstånd. En kvinna i svart klädsel som inte tycks höra hemma i Arthurs nutid. När han frågar prästen om han såg henne och kan informera Arthur om vem hon är blir prästen likblek och vägrar prata om det.

Arthur beger sig ut till det avlägsna huset, som visar sig ligga extremt otillgängligt för besökare och lägligt nog saknar el. Vid baksidan av huset hittar han två gravstenar som väcker hans nyfikenhet. När han står där och betraktar dem känner han hur nackhåren reser sig, det är som att han är iaktagen (väldigt bra gestaltat i filmen). När han vänder sig om ser han återigen den svartklädda kvinnan och att döma av hennes ondskefulla ansiktsuttryck förstår han att något är fruktansvärt fel...

Oavsett om man ser den här filmen före eller efter James Watkins version, från i år, så är den här versionen otroligt sevärd om humöret är anpassat efter en ruggig regndag! Kan även rekommendera boken av Susan Hill. Med varning för att den kan ge mardrömmar..


Ett inte helt lyckat möte

-L