Vi cyklar vidare i Europa.
Nu har vi avverkat två tävlingar. Förra helgen var vi i
Hoffalize i Belgien och körde Världscupen. Sjukt häftigt arrangemang och rolig bana. Mycket folk och en fantastisk utmaning.
Placeringarna är inget och skryta med då Angelica med sin krånglande axel blev 81a och jag slutade på 110 plats. Det var iaf en riktigt nyttig genomkörare inför kommande tävlingar.
Under veckorna bor vi hos
Familjen Weh som har en egen Ferienwohnung som de hyr ut. Fantastiskt lyxig då de tar hand om oss som våra egna barn.
I
helgen var vi i Münsingen som ligger knappt 40 min från Stuttgart i mellersta södra Tyskland. Där körde den första deltävlingen i Tyska Bundesligan. Angelica körde riktigt bra i sprinten och slutade 9a av ca 30 brudar. Riktigt starkt. Själv lägger jag min sprint i facket för lärdom och tänka på tills nästa gång. I Angelicas klass vanns den svenska U23 världsmästaren Alexandra Engen och tvåa kom supertalangen Jenny Rissved som körde i svenska landslaget.
Mountainbike sprint är precis som skidsprint med snabba heat på en kort bana. Först kvalar man på tid och de 30-36 snabbaste åkarna går vidare till heat där 6 personer kör tillsammans. Genom åttondel-, kvart- och semifinal sållas de snabbaste cyklisterna ut till final där först i mål vinner.
Igår söndag var det crosscountry. Tjejerna körde 5 varv på den snorhala 4,5 km långa banan. Killarna körde 7 varv.
Angelicas sprintben gjorde sig påminda och det hala underlaget gjorde att framhjulet halkade på sista varvet på en lerfläck och slog i sin redan skadade axel. Angelica valde då klokt att kliva av.
Mitt race blev oxå intressant på många sätt. Fick en ok start för en gångs skull och låg i andra gruppen. Lyckades oxå snubbla som Angelica och slog upp ett litet jack i knäet. detta skedde efter ett halv varv tävlande. Pga kyla och adrenalin kände jag inget för än jag kollade på knäet i mål. Slutade 11 av 70 personer, så nöjd med loppet då jag inom räckhåll såg topp 10 gänget.
4 cm långt och 1,5 cm djupt hål. Ompysslad och sydd inom 2 h från målgång. Idag måndag var vi hos Familjen Wehs husläkare. Grymt professionell då han direkt skickade vidare mig till en kirurg som jag skall till imorgon tisdag. Pga att de sydde igen såret med en massa smuts kvar på akuten.
Professionell cyklist är man när man cyklar i ett registrerat proffslag hos UCI (Internationella Cykelförbundet). Då har man vissa fördelar som cyklist men teamet har vissa förpliktelser gentemot UCI och sina åkare. Vissa får lön och kan leva på det, andra får låna material och eventuellt jobba lite extra.
Jag och Angelica är inte proffs. Men när man nämner vilka tävlingar, eventuellt vilka personer man cyklar ifrån och sin ambition så är man i vanliga ögon proffs.
I detta fallet med skadanär det bara och spela med och säga att man lever för cyklingen. Folk bemöter en med respekt och är grymt hjälpsamma. Inte så man utnyttjar det men mitt jack i knäet behövs läckas och ses över av bra folk så jag så snabbt som möjligt kan komma upp på cykeln.
Det är viktigt att folk och speciellt elitidrottare bemötts med respekt när en skada sker. Det går inte att säga till elitidrottare att vila i tre veckor och sen rehabträna i 6 månader. Idrottare är vana vid smärta och läker fortare än de som inte rör sig lika flitigt. Om svensk idrott skall få fram en bred idrottskultur som presterar är vi beroende av en elitidrottsanpassad läkarförståelse. Än sålänge är jag imponerad av den hjälp jag fått här i Tyskland och hoppas det snart blir bra och kan tävla igen.
Grymt tack till
Familjen Weh som pysslar om oss, deras rekommendationer och kontakter till bra läkare. Såklart till Angelica som får dra ett större lass och höra på mina plågor.
Läs mer på mtbvm2013.blogspot.com Fredrik