Blogg - publik

På gång med Krång

Blogginlägg

1. Björne 25 år
   I dag är det exakt 25 år sedan det första avsnittet av barnprogrammet som framför andra formade min generation –  vår motsvarighet till 60- och 70-talisternas omhuldade "Fem myror..." – : Björnes Magasin.
   
   Jämfört med pedagogiska Magnus, Brasse och Eva var Björne så klart lättviktigare.
   Från början skulle det bara fungera som mellansnack till tecknade filmer. Men med tiden fylldes det ut med Hajkinspirerat pyssel och lättsamma moralkakor.
   Till slut var det så etablerat att det blev utsett till tidernas näst bästa barnprogram efter just ”Fem myror...”.
   
   Extra imponerande med tanke på att det kunde ha blivit helt fel.
   Björnes Magasin är ju om man ser till grundförutsättningarna lika märkligt som Staffan Westerbergs produktioner som anklagas för att ha förstört tidigare generationers barndom:
   en liten man i björndräkt knallar runt i ett gammalt skjul och pratar i falsett med en stum tygsnigel och en lika stum trähund.
   Rätt vad det är trillar det in en udda, vinddriven existens som helt naturligt faller in gagget och tillsammans gör de en maraccas av en plåtburk och spannmål.
   Men det vägs samtidigt upp av det supertraditionella greppet med tecknade filmer och Dagens visa och mixen blev perfekt.
   
   
   
   En lite bortglömd aspekt av programmet är att det också blev en plantskola för blivande TV-stjärnor.
   Robert Gustafsson,Vanna Rosenberg, Johan Ulvesson, Morgan Alling och Gustaf Hammarsten var alla sidekicks till den halvimbecilla björnen och tog sig sedan vidare till vuxen-tv.
   
   Lika muntert slutade det inte för Björne.
   Debaclet år 2000 där Jörgen Lantz - Mr Björne himself - utan SvT:s lov deltog på skivan "Björnes favoriter 2" var starten på en skakig tid.
   Lantz fick sedan sparken och SvT beslöt att Björne skulle spelas av en annan skådespelare.
   Aftonbladet skrev flera artiklar under parollen "Rädda Björne" och frustade av indignation när de ställde SvT:s ungdomschef Johanna Frelin mot väggen.
   
   ”Finns det inga heliga kor på SVT?
   – Nej, tvärtom. Förändringar är bra, säger hon.
   Skulle ni låta Trazan och Banarne spelas av andra skådespelare?
   – Nej. Det är skillnad. De (Lasse Åberg och Klasse Möllberg) skriver ju manus och sånt.
   Så det finns alltså saker man inte ändrar?
   – Ja.
   ...
   Och om barnen då skriker ”Nej, det där är ju inte Björne!”, hur gör ni då?
   – Nja, barnen kommer säkert att säga massor av saker.
   Men om de inte gillar det alls?
   – Det får vi ta ställning till då.
   Handen på hjärtat, tror du verkligen på en Björne utan Jörgen Lantz?
   – Absolut. Jag tror att Björne kommer att bli mycket bättre.”
   
   Till slut fick Jörgen Lantz själv låta bilan falla över programchefen:
   ”Jörgen Lantz låter sin stämma förvandlas till den omisskännliga pipröst som så många barn älskar och sedan säger Björne:
   – De är ju helt korkade. Den där Johanna kan inte veta mycket om barn.”
   
   Programmet levde vidare ytterligare fyra år, men gnistan var borta.
   2004 lades programmet – som jag i tioårsåldern oroade mig för att jag aldrig skulle kunna sluta se på ens som vuxen – slutligen ned.
   
   Men vi låter det vara glömt i dag.
   Grattis och tack, Björne.
   
   PS. Björne och Snigel levde vidare i en annan – något vuxnare form – i P3:s humorprogram Deluxe.
   
   
   
   
   
   
   
   
   • • Erik Krång
     • 31 aug 2012 13:51
     • Taggar: barn nostalgi tv
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

2. Allting går att sälja...
   Det är svårt att göra sig hörd och få fram sitt budskap nu för tiden, när vi varje sekund översköljs med information och lika snabbt glömmer den igen.
   
   Om man då är en kyrkans man i ett land där röster börjat höjas för att avkriminalisera droger är det lätt att tycka att man fått en snilleblixt när man kommer på den här bildidén.
   
   
   
   Det är den brasilianske baptistpastorn Lucio ”Lucinho” Barretos som försöker locka folk till sina onsdagspredikningar genom att visa att man blir en kul typ (ni måste kolla klippet!) av att läsa bibeln.
   Enligt DN, som i sin tur citerar brasilianska Globo, kör Lucinho enligt devisen ”Var galen i Jesus” och riktar in sig mot ungdomar.
   – Idén bakom bilden är att visa att bibeln ger större glädje än någon drog, säger pastor Araujo som uttalar sig i Lucinhos ställe.
   
   Nåväl, mer eller mindre desperata reklamförsök kommer ju då och då.
   
   Häromdagen försökte ett estniskt gasbolag skoja till det genom att slänga in en bild på Auschwitz entréskylt ”Arbeit macht frei” ihop med punchlinen: ”Gasvärme - flexibelt, snabbt, effektivt”.
   
   Och så finns ju intresseföreningen Sveriges Annonsörer, som liksom gör reklam för reklam genom att påstå att världen skulle vara som Nordkorea om de inte frälste oss med sina bilboards och skrikiga tiominutersavbrott mitt i lördagsfilmen.
   
   Å andra sidan, det vi i dag ser som smaklöst eller löjligt gjordes förr på fullt allvar.
   
   
   Oj, nu blev Ulf Brunnberg sugen på att köpa en Opel.
   
   
   
   • • Erik Krång
     • 29 aug 2012 12:12
     • Taggar: knark reklam samhälle ulf brunnberg
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

3. Det är inte lätt
   Jag kom till jobbet tidigt i morse. Så tidigt att solen knappt hunnit upp, och jalusierna på Torggrillen var ännu nere.
   Det var därför jag kunde se det här som någon stjärna klottrat.
   
   
   Budskapet är förstås förkastligt.
   Men udden i det försvinner lite i och med felstavningen på "Sieg" (ser det inte nästan ut som att klottraren först börjat skriva "i" men sedan gjorde det ödesdigra misstaget att ångra sig?).
   Udden försvinner ännu mer när pricken över i:et är (ofrivilligt?) format som en hjärta.
   Det är som att personen inte riktigt vet vad hen egentligen vill, eller vill visa sin mjukare sida mitt i hatpropagandan.
   Det är en gammal journalistisk sanning att det absolut viktigaste är att stava intervjupersonernas namn rätt – gör man fel på en sådan enkel sak tappar resten av artikeln trovärdighet även om den är jättebra.
   Om klottret på Torggrillen var menat som ett försök att värva anhängare – eller själv få bli en – kanske det vore bra att kolla upp hur man stavar ett av de viktigaste (?) slagorden.
   Men vad vet jag.
   
   Hur som helst kan klottraren/klottrarna trösta sig med att de inte är ensamma om att stava fel vid illa valda tillfällen.
   John Carew gjorde det.
   Och Expressen också.
   Det är inte alltid så lätt.
   
   • • Erik Krång
     • 27 aug 2012 11:18
     • Taggar: klotter varberg
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

4. Löparmage
    På lördag kväll ska jag springa mitt livs första löparlopp (Heter det så? Springlopp? Bara lopp?), Midnattsloppet i Göteborg.
   Eftersom jag inte är någon vidare tävlingsmänniska (och framför allt inte mot mig själv) har jag inga större förväntningar eller målsättningar mer än att det ska bli kul att äntligen få uppleva känslan av att gå i mål, om än bara bokstavligt.
   Loppet har varit en bra morot för att orka hålla igång träningen, men eftersom det inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna är nog risken att mitt upplopp kommer bära vissa likheter med det här.
   
   
   
   Förresten, jag har en målsättning.
   Jag SKA undvika att det som hände den här löparen under Göteborgsvarvet 2008 händer mig.
   Eftersom det är starka bilder lägger jag bara länken här, så får ni klicka på egen risk.
   Ni som är äckelmagade kanske ska nöja er med dagen efterintervjun.
   Jag lovar att ni fattar grejen ändå.
   
   
   
   
   • • Erik Krång
     • 23 aug 2012 13:00
     • Taggar: avföring löpning sport
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

5. Falkenbergs finest
   Så länge jag kan minnas har jag avskytt tillgjordhet och poserande.
   Det är inte bara som jag säger, redan som liten pojk kröp det i mig när klämkäcka barnteaterskådisar besökte skolan eller någon överambitiös lärare skojade till det för mycket.
   Då höll jag tyst mer än vanligt, eller skrev ännu mer korthuggna och icke-utsvävande berättelser på svenskan i ren protest.
   På samma sätt klarar jag nu inte många sekunder av exempelvis Hey Baberibas studentspexande eller Måns Möllers mellanstadiedito.
   
   Förr, på 1990-talet, vad bland det värsta jag visste Småstjärnorna.
   Framfusiga, lillgamla och försigkomna ungar (raka motsatsen till mig förutom, möjligen, det lillgamla) som först drog ned applåder för att de höll klatschiga samtal med Martin Timell och sedan mer eller mindre brådmoget imiterade vuxna artister.
   Värst var det i programmets början, när deltagarna var i ungefär min egen ålder.
   
   Men nu, nästan 20 år efteråt, är det ju mest gulligt.
   Min kollega tipsade mig om det här Falkenbergsgänget som år 2000 beslöt sig för att imitera Black-Ingvars.
   Det finns en del att notera, förutom den breda falkenbergsdialekten, den långa charmiga utläggningen om lösa tänder och det förmodat föräldraimplementerade överräckandet av en Gaiströja.
   
   *Gamle pingishjälten Ulf "Tickan" Carlssons son övertygar på bas.
   *Martin Timell ansågs fortfarande ung och fräsch nog att leda ett ungdomsprogram.
   *I juryn sitter han den vad han nu heter, den tredje programledaren ur Disneyklubben, han som inte var Alice Bah eller Eva Röse och inte blev lika framgångsrik efteråt (därmed misslyckades trion att upprepa sin amerikanska motsvarighets succé).
   *Samme jurymedlems misslyckade skämt när han kritiserar killarnas otakt.
   *Black-Ingvars är verkligen inget man saknar.
   
   Enligt mina uppskattningar bör killarna i kvartetten vara mellan 18 och 20 år gamla nu.
   Vad hände med er? Berätta gärna.
   
   
   (Tipstack: Sara Leverin)
   
   
   • • Erik Krång
     • 17 aug 2012 14:23
     • Taggar: 1900-talet falkenberg musik tv
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (4)