När krisen kom till DN började DN debattera krisen. Nej inte den stora finanskrisen. Den debatteras naturligtvis inte i den tidning som en gång var den bildade liberalens husorgan, men som alltmera framstår som en förlängning av populistträsket Newsmill. 

Jag menar den permanenta krisen för litteraturkritiken, senast accentuerad i ett nummer av tidskriften 00-tal. Att DN yrvaket uppmärksammar att utrymmet för seriös kritik krympt och att villkoren försämrats beror på att kulturredaktionen själv fått känna på ekonomistyrningens piska. 

Precis som under merparten av de tre decennier jag varit verksam som kritiker delas opinionsbildarna snabbt i två läger. Dels de som bittert hävdar att tiderna är onda och att kulturen är i fara. Dels de oförbätterliga gilla läget-optimisterna som alltid ser silverkanten på ovädersmolnen. Att gränslinjen mellan dessa båda hållningar oftast går mellan frilansande skribenter och fast anställda redaktörer är ett faktum som kanske inte behöver ytterligare kommentarer. 

Krisen för kulturkritiken är en del av krisen för kulturen, men det uppmärksammas mera sällan. I alla fall inte i DN. Den obarmhärtiga besparingsvåg som sveper över svenskt teaterliv har så vitt jag vet inte väckt några större indignationsartiklar. 

Jo, en reporter, Sverker Lenas, har skickats ut på socialdemokratiskt valmöte arrangerat av ABF. Där gick, föga oväntat, fyra före detta socialdemokratiska kulturministrar till attack mot alliansens kulturpolitik. Den sistnämnda tolkar Lenas som en ideologiskt sabotage mot ett fritt konstliv. Göran Hägglunds populism antas ligga till grund för nedskärningarna av fria gruppers anslag och satsningarna på entreprenörskap och kommersialism. 

Må så vara, men grunden för allt detta lades faktiskt av de valårstaktiska före detta kulturministrarna. När Göran Persson i mitten av 1990-talet omstrukturerade (läs: nedmonterade) den svenska välfärden hamnade den socialdemokratiska kulturpolitiken i en stagnationsspiral. 

Den skapades med staten som finansiell garant för ett institutionellt formaliserat kulturliv, där en byråkratisk myndighet, Kulturrådet, i princip avgjorde hela sektorns innehåll. När Persson ströp kassaflödet innebar det att det statligt stimulerade kulturlivet år från år befann sig inom en ständigt krympande ram. Kostnader ökade, som kostnader brukar, men anslagen låg stilla. 

Alliansregeringens kulturutredning må ha haft ideologiska motiv och dolda agendor. Men den viktigaste orsaken till behovet av en reformerad kulturpolitik är att matsäck och mun inte är kompatibla. Om sossarna har någon lösning på detta grundläggande dilemma vet jag inte. Men jag tvivlar. 

Att en rödgrön regering till hösten skulle räkna upp anslagen efter kultursektorns verkliga behov (då talar vi om en uppräkning i halvmiljardklassen) är uteslutet. Så tills vidare får alla anklagelser om ideologisering av kulturpolitiken betraktas som retorisk tuppfäktning. Alltmedan kritiker och utövare försöker överleva under anorektiska villkor.

cDen viktigaste orsaken till behovet av en reformerad kulturpolitik är att matsäck och mun inte är kompatibla.