Film är aldrig bara rörliga bilder och skådespeleri. Musiken är en viktig del.

På Göteborgs filmfestival märks det i år exempelvis genom att invigningsfilmen är en musikerdokumentär och att ett nordiskt filmmusikpris har inrättats. Flera filmer har också musiken som ett mer eller mindre framträdande tema.

Jeff Bridges fick med rätta en Golden globe för sitt hudnära porträtt i ”Crazy heart” (visas på Draken i kväll 6/2) av en avdankad countrysångare som uppträder på allt sjabbigare syltor i allt mindre städer.

Den debuterade regissören Scott Cooper (även manus efter Thomas Cobbs roman) är ingen risktagare och det finns ett stråk av Hollywoodsk trygghet, men det är hela tiden intressant att se Blake kämpa mot spriten, finna kärleken i småbarnsmamman Jean (Maggie Gyllenhaal, också Oscarnominerad) och kanske komma tillbaka till de stora scenerna via sin framgångsrike lärjunge (Colin Farrell).

Jämförelsen med ”The wrestler” är befogad och Bridges sjunger riktigt, riktigt bra. Han sägs ha hämtat inspiration från kompisen Kris Kristofferson och dennes bandmedlem Stephen Bruton, som avled i cancer efter att ha gjort filmmusiken med T-bone Burnett.

En av verklighetens alkoholiserade antihjältar var Errol Norstedt (1948–2002), som tidigt lämnade födelsestaden Varberg och på 1980-talet blev känd för vulgär raggarrock under artistnamnet Eddie Meduza.

Åtta år efter hans död vill ”Eleganten från vidderna, filmen om Eddie Meduza” (Biografen Roy 7/2) visa även andra sidor av den produktive och av etablissemanget bojkottade sångaren och för mig som inte ha hört radiodokumentären ”Mera brännvin” (www.sr.se) är mycket nytt.

Släkt, vänner och bandmedlemmar som Europe-gitarristen John Norum är påfallande ofta intervjuade medan de dricker öl och med undantag för ett fejkat telefonsamtal med Bert Karlsson är den filmiska formen högst konventionell. Synd att regissörstrion inte sätter in Norstedt i en musikalisk tradition mellan Johnny Bode (Bordellmammans visor) och grövre könsrockare som Onkel Kånkel (alias Håkan Florå, 1962–2009) och nöjer sig med ytliga uttalanden om att även rasistiska textinslag var ironiska i syfte att provocera.

Huvudpersonen själv kommer till tals i en intervju gjord 2001 av den norska konstnären Bodil Furu. Jag gillar filmen trots dess brister, men jag lider av att musiken är en enfaldigt dålig blandning av dansband och rockabilly, förutom termos-låten ”Va’ den grön så får du en ny”.

Trots att ett av festivalens teman är ”Bortom Bollywood” visas en film som följer receptet för Mumbais ”Masala”-genre och blandar brutal gangster­action med överspelade kärleksscener och flera stora musikalnummer med väldigt liten koppling till handlingen.

Där ”Slumdog millionaire” var en lyckad modernisering med charm, oavbruten energi, ett smart upplägg och superproffsigt hantverk når ”Kaminey – the scoundrels” (Bergakungen 7/2) bara halvvägs. Den handlar också om en god och en kriminell bror som söker lyckan i kärlek respektive pengar, fast här är de tvillingar med var sitt talfel och spelas av samma skådis.

Filmmusik är som bäst när den försiktigt förstärker utan att märkas eller visar på ett helt eget skeende. För mig blir faktiskt Bollywoods sång- och dansnummer mest ett störande avbrott.

cVisar även andra sidor av den produktive och av etablissemanget bojkottade sångaren.