En i det närmaste fullsatt salong på teatern fick följa med på en nostalgitripp både musikaliskt och verbalt, den senare var det Dennis Janebrink som stod för med viss hjälp av Hasse Carlsson. Dessa båda herrar har varit sedan starten 1960. Janebrink berättade både sanna historier som när han blev ”duschad” i diesel och mind­re sanna om såväl golf som kärlek.

Första halvan av konserten var mer akustisk och den inleddes med Hasse Carlssons ”Lilla Ann”, en succé från Flamingokvintettens första skiva 1966.

På Svensktoppen låg bandet vid flera tillfällen och i början på 1970-talet var det ”Kärleksbrev i sanden” som låg på listan i 16 veckor. I resan tillbaka i tiden kommer också ”Den gamla kastanjeallén”, ”Jag skall måla hela världen (lilla mamma)” och ”Kära gamla tuff tuff-tåget” bland flera andra hits.

I andra halvlek - ja, konserten var som en fotbollsmatch 2x45 min, eller skulle ha varit om inte domaren hade lagt till väldigt mycket i bägge halvlekarna, nästan ytterligare en halvlek – hade kvintetten riggat om på scen och satt en lite tuffare prägel på det hela.

Här framförs bland andra ”Monica” och ”Varför”, två låtar som lånats med stor framgång från Magnus kvintett, och härligt svängiga ”Där näckrosen blommar”.

Eftersom det på fotbollsmanér utlovades en konsert i 90 minuter plus paus så är det väl samma inom dansbandsbranschen som i fotboll, att man söker de bästa spelarna. Barcelona köpte Zlatan och Flamingokvintetten kanske inte köpte direkt, men lockade över Douglas Möller från The Spotnicks, och vilket nyförvärv!

Möller kan verkligen hantera en gitarr och gjorde ”Guitar boogie” till en rysning som kändes i hela kroppen. Övriga två medlemmar är Stefan Kardebrandt, klaviatur och gitarr, och Lasse Lindholm, trummor.

Flamingokvintetten har lånat många 60-talshits, gjort egna arrangemang och har sedan spelat dem så många gånger att de nästan känns som att det är deras egna låtar, dit hör ”Kalender-flickan”, ”Hon är 16 år idag” och ”Mona-Lisa”. Hasse Carlsson har dock hjälpt till att bredda repertoaren med egna låtar, ”En vän du kan väcka mitt i natten” och avslutningen ”Sommaren 68” är bra exempel på detta.

Medlemmarna i Flamingo­kvintetten är riktigt samspelta (nu var vi inne på sport igen) och det märks att bandet har hållit på i snart 50 år. Deras låtar är fortfarande lika populära bland publiken som säkerligen var ute och dansade till dem redan på 60- och 70-talet.

Att det blev mycket ”overtime” kändes inte som något besvärande utan mer som ”ja, vi får höra lite till” och jag tror att ingen gick missnöjd hemåt i den sena timmen.

Fotnot: Flamingokvintetten spelar i Nöjeshallen i Varberg 20/10.