Lite avsides, i ett hus i Sjuhäradsbygden, med norska skogskatten Limpan, en stor familj, eget företag och visshet om vad i livet som gör henne lycklig.

- Jag gillar fortfarande omväxling - att utvecklas och lära nytt är min drivkraft. Men i dag förstår jag att man inte behöver flytta runt för att uppleva detta. Det är min 50-årsinsikt , säger Eva.

Värmländska Eva fick av en slump en praktikplats på en teater i Göteborg – och stannade i staden i 15 år som rekvisitör. Vid sidan om spelade hon i olika band, både pop, rock, hårdrock och covers.

När hon senare flyttade till Halland började hon uppträda som trubadur på olika krogar, gärna med sina egna låtar och sånger som hon skrivit till kollegan Thomas Hackbergs musik.

I mitten av 90-talet hittade Eva också ett annat uttryckssätt: poetry slam. Snart var hon en av de drivande i den estradpoesivåg som gick över landet. Eva skrev en bok, ”Slamologi”, och tävlade i poetry slam-VM i USA.

Sedan några år tillbaka är Eva sambo med Jens och driver ett eget företag.

I vilken ålder du har känt dig mest hemma hittills?

– Det är absolut nu. Jag känner mig trygg i min ålder. Jag har insett att man kan förändra världen – men bara genom att förändra sig själv… Det är lite skrämmande, spännande och rätt jobbigt när man kommer på att det krävs en hel del för att ändra på sig själv.

Hur tycker du att omgivningen har sett på dig i olika åldrar? Har du levt upp till förväntningarna?

– När jag var yngre spelade jag mycket i band, det var mest killar och så jag, sångerskan. På scenen levde jag ut all min kvinnlighet, men i replokalen och till vardags var jag den osminkade pojkflickan som slet med sladdar och förstärkare som de andra.

– Jag har oftast varit singeltjej. Jag har varit sambo tre gånger i mitt liv, tre år varje gång. Men nu på gamla dar, när jag fått barn, har jag landat. Att bli mamma var en roll som passade mig trots att det var oplanerat.

– Familjens vardag och de projekt vi har här på landet, med ved, skog, byggnader, fordon och olika aktiviteter tar mycket tid. Men det är också ett sätt att leva – och att älska. Istället för att drömma sin egen dröm kan man drömma ihop med någon annan. Och min sambo Jens är en handlingens man, han väntar inte på bättre tider, han sätter igång direkt… det behövs för jag har längre startsträcka och kan irra bort mig på ”sidospår”. Vi kompletterar varandra. Det känns bra.

Vilka vibbar och tankar får du av ordet ”klimak- terium”?

– Det är nånting som egentligen handlar om någon annan, nån äldre dam… fast jag vet förstås att jag är i det själv.

– Värme kan vara väldigt skönt om man är frusen som jag. En vallning är en värmevåg genom kroppen som ibland är jätteskön – om den kommer vid rätt tillfälle. Vid fel tillfälle är det bara att rida ut vågen. Det går ju över. Precis som hicka eller kramp i foten.

Hur förändrar det livet att lämna den fertila fasen?

– För min egen del fick jag barn sent. Jag var 45 år och det var underbart och fantastiskt. Det i sig har ju skapat många förändringar. Men själva menopausen har inte påverkat mitt liv nämnvärt. En positiv sak är att man alltid kan hänga med barnen och bada, på simskolan och på somrarna.

Blir man mer lik sin mamma med åren?

– Ja, det tror jag. Jag hör mig själv prata med min sexåring precis som min mamma pratade med mig när jag var liten. Och min mamma och jag har ganska lika uppfattning om livet. Min pappa dog när jag var i treårsåldern och mamma valde att leva som ensamstående i rätt många år med min syster och mig. Det gjorde att vi blev sammansvetsade. Vi har alltid haft roligt, rest, lekt och skrattat ihop och även följts åt. Nu bor vi alla tre nära varandra igen i och runt Halland.

Är du rädd för att bli äldre?

– Nej, inte för att bli äldre. Men för att bli trött, sjuk eller tappa min livsglädje.

Vilka råd skulle du ha gett dig själv som tjugoåring om du hade kunnat?

– Att man ibland får släppa taget om sina drömmar för att de ska komma tillbaka med förnyad kraft på ett annat sätt, ett sätt som man inte hade kunna räkna ut i den första vändan.