När Annie Engström drar av smedhandskarna är det inga frökenhänder som uppenbarar sig, utan ett par rejäla nävar med ärr och valkar och spår av brännskador. Båda tumnaglarna är krossade. Så ser de ut för jämnan; det är närmast oundvikligt för en hovslagare att slå sig på tummarna emellanåt.

Förr var nästan alla hovslagare män och skrået är fortfarande mansdominerat. Visserligen är det många hästintresserade tjejer som går utbildningen nu för tiden men få håller särskilt många år i yrket. Arbetsmiljön är tuff. Ofta arbetar hovslagaren i en trång och kall, kanske dragig, miljö och står i en statisk ställning med böjd rygg och mycket belastning på knäna.

– Bara att stå och hålla upp en hov kan vara tungt. Är hästen bråkig och stökig uppe på det så blir det tufft, säger Annie.

– Men det brukar gå bra för det mesta. Det man ger hästen får man också tillbaka, så är man lugn, stabil och trygg blir hästen det också.

Efter sex och ett halvt år i yrket har hon varken tröttnat eller knäckt sig på sitt arbete.

– Jag går hos en massör regelbundet och hos kiropraktor när det behövs. Träning får jag genom att rida min egen häst. Än så länge har det räckt, säger Annie.

Hon tror också att bakgrunden som elitgymnast hjälper till.

– Gymnastiken gav koordination, balans, styrka och uthållighet. Det har jag en väldig nytta av.

Utbildade hovslagare är en bristvara, så det är lätt att ta på sig för mycket jobb. Eftersom Annie vill hålla i längden tänker hon sig för och tar inte på sig mer skoningar än att hon ska orka. I snitt blir det fyra hästar om dagen.

Hon driver sitt eget företag, Engströms Hovslageri, och har kunder i Varbergstrakten, runt Ullared och runt om i Falkenbergs kommun. Ett särskilt roligt uppdrag är det återkommande arbetet med att sko ridhästarna på naturbruksgymnasiet i Plönninge.

Annie gillar även den hantverksmässiga biten i hovslageriet. I brorsans lada hemma i Valinge har hon inrett en smedja med gasolässja och ett stationärt nittiofemkilosstäd. Där står hon om kvällarna och formar rakt stål till hästskor i olika dimensioner och storlekar, skor som är mer eller mindre påspikningsbara och redo att sitta på hästhoven.

– Det är sällan kunderna vill ha handsmidda skor i dagens samhälle där allt ska gå fort och det mesta finns att köpa, men vill de så ordnar jag det. Oftast varmsmider jag om det är något specialbeslag hästen behöver eller om skorna är riktigt stora så de är tunga att kallrikta, säger Annie.

Tanken är att hon ska försöka ta gesällbrevet till hösten.

Men först ska hon ta examen på tilläggsutbildningen på Biologiska yrkeshögskolan (som har ersatt hovslagarskolan i Skara). Där lär hon sig bland annat om hovsjukvård, ortopedi, specialbeslag, balansering, korrigering och avvikande benställningar. Fördjupning i varm-smide ingår också – man ska kunna varmsmida olika beslag i varierande storlekar och tjocklek på stålet.

Det var vid förra årsskiftet, som Jordbruksverket kom med nya regler. Tidigare har hovslagarna kommit in i yrket på många olika väger. De nya reglerna säger att hovslagare, som vill kunna arbeta med sjuka eller skadade hovar, måste ha legitimation och för den krävs mer än bara grundkursen i hovslageri.

Godkända hovslagare räknas tillsammans med bland annat veterinärer och legitimerade djursjukvårdare som djurhälsopersonal. De för journal, skriver intyg och har anmälningsplikt.

Annie ser den ettåriga utbildningen som mer eller mindre nödvändig eftersom så många hästar lider av fång, frakturer, hovböld, hålvägg eller andra skavanker.

– Mer och mer av det som varit veterinärernas arbete har lagts över på hovslagarna. Vi får studera röntgenplåtar och avgöra vilket slags beslag hästen behöver och ge kunderna rätt hemgångsråd, berättar Annie.

När kravet från Jordbruksverket kom, ”som en blixt från en klar himmel”, var hon först negativ eftersom hon var såpass nyutbildad och inte hade trott att hon skulle behöva gå i skolan mer. Det skulle också bli ett avbräck i verksamheten. Men nu har hon svängt. Utbildningen är intressant och kommer att ge henne bredare och roligare arbetsuppgifter.

Den har också fått henne att komma igång ordentligt med varmsmidet.

– Dessutom är vi ett gott gäng på kursen. Det är roligt för man träffar inte kollegor så ofta i det här yrket, säger Annie.

Och hon har ju – förhoppningsvis – många år som hovslagare framför sig.

– Det var verkligen ett väldigt lyckat yrkesval. Ingen häst är den andra lik. Man stöter ständigt på nya problem och utvecklas varje dag. Att träffa så mycket hästar och hästägare i vardagen är roligt!