Andreas kallades Andis av alla: kompisarna, familjen, till och med lärarna. Han gillade potatisplättar med bacon och kantareller på knäckemacka och varma pizzabullar med mjölk. Han var 15 år och hade just slutat nian. Han hade en klargul Puch Dakota och älskade att meka med gamla mopeder – hos morfar i Falkenberg hade han ett helt förråd med reservdelar och bråte.

Och så tyckte han om djur. Det var chinchillan och dansmössen, den älskade katten Bulten, skogsmössen som Andreas tog hem men som gnagde sig ut ur buren över natten och sprang runt i lägenheten.

Den 17 juli 2002 sken solen varmt över Kärra. Andreas och några kompisar hade tagit sig ett dopp och var på väg från stranden på mopparna. Andreas satt där bak på den ena. Hans vän, som körde, uppmärksammade aldrig väjningsplikten i en skymd korsning. Krocken med taxibussen blev våldsam.

– Jag var ute och plockade hallon den dagen. En kompis till mig ringde. Hennes granne hade kört förbi olycksplatsen och sett Andreas i diket, berättar Stina.

Stina och hennes man Lennart, Andreas pappa, satte sig omedelbart i bilen. När de kom fram var Andreas redan på väg till sjukhuset i ambulansen. Föräldrarna blev skjutsade dit i sin bil. Andreas levde fortfarande men avled av sina svåra skador efter ett par timmar på operationsbordet.

Begravningen inleddes med en av Andreas favoritlåtar, ”Jaqueline, Jaqueline” med Eddie Meduza. Cd:n med den och övrig musik från begravningen gick sedan gång på gång i skivspelaren i köket på Åsbyvägen medan Stina grät och skrek och svor och sparkade.

Den första tiden efter dödsolyckan präglades förutom av praktiska bestyr också av mycket ilska och många frågor.

I ett och ett halvt år led Stina konstant av magkatarr och tårarna ville aldrig ta slut. Hela kroppen värkte, emellanåt kunde hon inte andas ordentligt. Tanken på varför hon själv skulle gå kvar på jorden när hennes barn inte fick göra det, malde i huvudet.

Även den svåraste sorg förändras dock med tiden. Andreas födelse och död är fortfarande de viktigaste händelserna i Stinas liv. Men när nästan ett årtionde har gått sedan hon miste sitt enda barn, tänker hon inte längre på det dygnet runt.

– Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli människa igen. Det gick men jag har förändrats oerhört mycket under de här åren, säger Stina.

–  Livet går vidare trots allt. Andis var en kille som skojade med alla. Jag tror inte att han hade velat se sin mamma deppa ihop för alltid. Och jag tror att han håller ett öga på oss uppifrån sin himmel.

I dag känner hon ofta tacksamhet för allt som Andreas gav – och fick. Som seglatserna med en kompis och dennes pappa om somrarna. Andis var så sjösjuk att han var tvungen att ha sjösjukeplåster bakom örat men älskade seglingen i alla fall.

Stina läser gärna i loggboken från båten. Den finns kvar liksom Andreas rum med sängen och kudden han sydde i slöjden.

Det som tog Stina genom de svåraste åren var samtalen och skrivhäftet.

– Jag har haft jättemycket stöd. När det hände arbetade jag som lokalvårdare på polisen och där fanns alltid någon att prata med och jag fick gråta när jag ville. Det var en polis där som hjälpte mig att få kontakt med sjukhusdiakonen Birgitta Johansson. De samtalen jag har haft med henne har hjälpt mig otroligt mycket, säger Stina.

Redan strax efter Andreas bortgång började Stina formulera sina tankar och känslor i en minnesbok. I början skrev Stina mycket om sorgen och om hur hon mådde. De senaste åren har anteckningarna mer handlat om vem Andreas var. Minnen.

– Jag är så tacksam över att jag har kunnat skriva av mig. Utan det vet jag inte hur det hade gått, säger Stina.

Katten Musse har också varit till hjälp i sorgen.

Månaden innan Andreas dog råkade familjens katt Bulten ut för en olycka och måste avlivas. De bestämde sig genast för att skaffa en ny. Andreas fick nys om en kompis som hade en katta med ungar och åkte dit och såg ut en liten källing. Han bestämde att den skulle heta Musse. Den var dock för liten att skiljas från mamman ännu.

När Andreas begravts och en tid gått började Stina och Lennart att fundera på om kattungen fanns kvar. Det gjorde den och de beslöt sig för att trots allt ta den.

– Musse gjorde sig hemmastadd direkt. Redan första dagen gick han och la sig i mitt knä när jag grät. Han kände nog att han kunde göra nytta här, säger Stina.

Livet har fått ett innehåll igen. Stina sjunger i kyrkokören och går på yoga. Några år efter Andreas död återupptog hon och Lennart resandet. I höst bär det av till Rhodos för tolfte gången. Men först ska femtioårsdagen firas.

– Jag ser jättemycket fram emot att få fira den tillsammans med mina släktingar och närmaste kompisar. Vänner betyder mycket för mig, säger Stina.