Här ska Katarina hjälpa till att utveckla Thula Bush Estate, som ligger alldeles intill den stora Krügerparken.

Mycket av tillvaron kretsar kring djurlivet. Krügerparken har de förstås besökt flera gånger redan men de har även besökt parker för att se ormar, spindlar och krokodiler.

– Man får liksom inte nog, säger Katarina. Och när man är ute och kör så dyker det plötsligt upp en giraff vid vägen – ja, det är märkligt!

Hur ser en vanlig dag ut för er?

– Dygnsrytmen följer mer eller mindre solen. Det mörknar redan vid sex-halvsju och efter solnedgången är man inte ute om man inte händelsevis är på restaurang eller hos någon på middag. Där vi bor, mer eller mindre i vildmarken, så är det just djurlivet som håller oss inne. Efter mörkrets inbrott jagar rovdjuren, en del kräldjur och reptiler är också nattaktiva och det kan hända att det dyker upp en femton centimeter lång skorpion framför fötterna.

– Så, nej, efter mörkrets inbrott går vi inte ut. Istället varvar vi ner och lägger oss samtidigt runt klockan åtta för det mesta.

– Jag brukar vakna strax efter fem. Jag kokar kaffe och sätter mig på verandan och inväntar soluppgången runt klockan sex. Ungefär då vaknar även Noel och då har vi vår egen stund – Meja är nämligen en riktig sömntuta.

Det är strax innan solen går upp som man har störst chans att se de vilda djuren, berättar Katarina.

– Jag har flera gånger sett en waterbuck, en slags antilop, komma fram och dricka ur fågelbaden, bara fem meter från mig.

Har du kommit igång med arbetet på Thula Bush Estate?

– Här råder ”africantime”, det vill säga att allt tar väldigt lång tid. Så planerna för restaurangen är långt framskjutna. Däremot tar wildlifecentret form. Krokodiler och cheetahs, geparder, är beställda, och dammarna fylls just nu med fiskar som ska bli föda åt krokodilerna. Man skissar även på själva krokodilhägnet. De två geparderna är bara fyra månader gamla och kräver inga hägn, eftersom de ska präglas på människor och kommer att leva tillsammans med någon av oss som bor här. De har inte kommit än, men alla ser väldigt mycket fram mot deras ankomst.

– Min huvudsakliga uppgift nu är att arbetsleda personalen, Pikket, Santos och Doris. Doris sköter allt hushållsarbete för dem som bor här, och Pikket och Santos sköter det övriga med allt från att varje morgon inspektera att staketen runt fastigheten är intakta till trädgårdsarbete och bevattning.

– Jag har också blivit introducerad i kommunhuset. Det är spännande och lärorikt att se hur det fungerar här.

Hur har omställningen till det nya livet gått?

– Jag kan inte säga att något varit svårt att anpassa sig efter. Jag har lätt för att assimilera nya miljöer och människor. Det gäller bara att se en bit utanför sig själv och som sagt; acceptera. Inte heller barnen har haft några svårigheter, varken med värmen eller något annat. Jag tror de trivs. I synnerhet Noel när han får hjälpa Pikket eller Doris. I dag har han plockat många, många mopaneworms åt Doris.

– För mig är det mycket givande att få ta del av de svarta afrikanernas berättelser om sin vardag. Den är annorlunda, men ändå inte. Alla kämpar vi med ungefär samma problem, fast jag är väl medveten om att min standard är skyhög jämfört med deras. Men de berättar som det är, jag kan dela glädje och sorg med dem och lära mig att ödmjukheten aldrig kan växa sig för stor. Och det är verkligen intressant att få inblick i Afrikas historia.

Känner du att detta är din rätta jordmån?

– Ja, på sätt och vis. Här kan jag stressa av, reflektera, skriva och sakta utvecklas. Jag tror bara jag följer mina behov av att förstå mig själv och mitt sammanhang här på jorden.

– Att planer omkullkastas och förändras är vardagsmat här, man tar dagen som den kommer och försöker flyta med. Och det passar egentligen oss bäst, för då kan barnen vara med hela tiden.

– Vad tiden här på sikt kommer att betyda för oss vet vi nog inte förrän vi kommer hem – men jag vill hoppas att jag vuxit som människa och att barnen har med sig en vidare syn på sitt liv och andra människor.