Gunilla har hjärtat på Torna gård
Torna gård i Väröbacka har en historia av starka kvinnor. Gunilla Lindberg som nu bor där är inget undantag. Hon är uppfinningsrik, driftig och vet hur man får människor att trivas. Så det är inte konstigt att Torna gård levt upp som samlingsplats i bygden!
Relaterat
Fler bilder från Torna gård.
Fakta
Lite om Gunilla Lindberg
Född: 1950 i Stockholm
Bor: Torna gård i Väröbacka
Gör: Utbildad montessorilärare, arbetar nu halvtid med fester och konferenser hemma på gården
Familj: Sönerna Calle, 29 år, militär, och Wille, 27 år, extremskidåkare
Husdjur: Hunden Lotta, fyra katter och "daghunden" Zebbe
Intressen: Byggnadsvård, trädgård
Lite om Torna gård och de som bott där
Den kringbyggda gården byggdes 1860 av Carl-Fredrik Åkerberg och hans hustru Martha-Lena. Martha-Lenas rosor och äppelträd växer fortfarande i trädgården. Carl-Fredrik var driftig och började sälja havre till England, där den användes till hästdroskorna. Han blev så småningom också riksdagsman.
Dottern Mina fick en hel tunna guld i bröllopsgåva när hon gifte sig. Maken Gottfrid Wennström köpte både gård och mjölkeri för pengarna men var ingen lantbrukare, och familjen förlorade så småningom sina tillgångar. Gottfrid reste då till USA och lämnade Mina och tre barn, som fick flytta tillbaka till Torna. Mina skilde sig från Gottfrid 1917 och var därmed en av de första som begärde skilsmässa enligt den nya lagen. Gården testamenterades till Minas barn, varav Ebeth var den äldsta och blev den som på 30-talet tog över Torna.
Ebeths syster Martha flyttade till Sörmland, gifte sig och bildade familj. Bara 29 år gammal dog hon i tbc. Då var dottern Inga, som skulle bli Gunillas mamma, två år gammal. Ingas pappa gifte om sig och familjen behöll hela tiden kontakten med Torna gård.
Inga växte upp i Stockholm, gifte sig och fick två barn, Per-Enar och Gunilla. I samband med Gunillas födelse insjuknade hon i polio. Mostern Ebeth i Väröbacka kom att bli ett stort stöd för familjen, och när Ebert avled 1987 gick gården i arv till Per-Enar och Gunilla.
Gården har varsamt renoverats och återfått mycket av sitt ursprungliga utseende. Framsidan av huset, som vetter mot landsvägen som fram till mitten av 1930-talet gick till Göteborg, är vitmålad, medan den inbyggda gården i övrigt är klassiskt röd. Ladugårdsdelen är numera inredd med restaurangkök och festlokal, medan bostadsdelen inrymmer konferenslokal och matsal, utrymmen som även används av familjen.
Det doftar nybakat när vi kliver in genom dörren till Torna gård och Gunilla hojtar glatt från köket att hennes gamla kompisar nog skulle kalla på ambulans direkt om de hör att hon bakar.
- De vet ju att jag hellre står i snickarverkstan än i köket! Men det är faktiskt himla roligt att ge sig in på något nytt och visa att jag fixar mitt liv.
Torna gård ligger mitt i byn i Väröbacka. Här har Gunilla bott sedan 1990. Hon och hennes bror Per-Enar ärvde gården efter sin mamma Inga och mormors syster Ebeth Wennström.
- Då bodde jag med min familj utomlands, berättar Gunilla. Vi bodde i Schweiz, i en alpby vacker som en chokladask och hade inga planer på att flytta hem. Det fanns bara en sak som kunde få mig på andra tankar – det var Torna.
Torna gård byggdes i mitten av 1800-talet av Gunillas mormors morfar Carl Fredrik Åkerberg och hans hustru Martha-Lena. Gunilla är alltså femte generationen på gården och har starka barndomsminnen härifrån.
- Min mamma insjuknade i polio strax innan jag föddes och fick tillbringa sitt liv i rullstol. Moster Ebeth blev den som mer eller mindre vigde sitt liv åt att hjälpa vår familj och hon blev min extramamma. Vintermånaderna bodde hon hos oss i Stockholm och sommarmånaderna följde jag med henne till Torna. Jag gick även halva läsåret i skola i Väröbacka i ettan, tvåan och trean.
Så beslutet att flytta från Schweiz till Väröbacka och ta hand om Torna var rätt självklart för Gunilla och hennes dåvarande man. Sedan dess har hon förvaltat gårdens historia med lika delar varsamhet, kärlek och handlingskraft.
- Det känns som att detta är min uppgift i livet. Men Torna är inget museum, det är ett levande hem! Det är ett robust hus som tål spring och lek av både småbarn och hundar.
Sedan några år tillbaka har dessutom Gunilla öppnat sitt hem för fester och konferenser. Idén växte fram ur behovet att hitta någon slags försörjning sedan hon och maken gått skilda vägar. En annan viktig anledning var att Gunilla gick igenom två lyckade operationer för att lindra den svåra värk hon lidit av i decennier alltsedan en lavinolycka i Alperna och som gjorde henne helt oförmögen att arbeta.
- Jag blev så pass mycket bättre att jag ringde Försäkringskassan och sa att jag ville börja jobba lite grann. Och det går bra, bara jag ser till att inte ta på mig för mycket. Gudskelov är jag bra på att organisera och planera.
Utmaningen, säger Gunilla, det var att ge sig i kast med köksregionerna också.
- Jag, som inte ens kunde steka ett ägg! skrattar hon. Men jag håller mig till bra råvaror och har med tiden förkovrat mig. Dessutom har jag tillgång till en fantastisk kock när det är större fester här.
- Resten är givet: miljön, gårdens historia och att jag gärna bjuder på mig själv – det är roligt att få människor att känna sig omhändertagna och ompysslande.
För Väröborna har Gunilla varit en aktiv person ända sedan familjen flyttade dit. Hon var med och startade en skolgrupp inom Värö föräldraförening som arbetade med att förbättra inom- och utomhusmiljön, och tog initiativ mot sabbet på Gärdskulleskolan, som ett tag på 90-talet var riktigt illa.
- Jag har alltid varit en drivande person och kanske spelade även min pedagogiska bakgrund in när jag engagerade mig och fick med mig föräldrarna. Vi fick eleverna att förstå vad sabbet kostade och sedan jobbade de på olika sätt ihop pengar för att betala skadegörelsen. Vi fick ner det från 100 000 kronor till 0.
- Ibland träffar jag elever från den tiden och de säger ”så rätt ni gjorde”. Det känns bra!
Julmarknaden i Värö är ett annat exempel på vad föräldraföreningen lyckades dra igång, i samarbete med Hembygdsföreningen. Den har hållit på i 17 år nu. Behållningen från julmarknaden går till skolorna i Väröbacka och Bua, och på dessa år har den dragit in över 300 000 kronor, pengar som på olika sätt satt guldkant på tillvaron för skolans elever.
- Det började egentligen med att jag tyckte att barnen kunde ha nytta av den sociala träning det innebär att träffa människor man inte känner och vara artiga och trevliga. Och det är säkert 100 föräldrar som jobbar ideellt – bördan måste vara lagom stor om man ska orka med.
Även julmarknaden äger sedan åtskillliga år rum på Torna gård – mysigare miljö får man leta efter!
Själv är Gunilla oerhört tacksam över att få leva och verka här, där hon haft sitt hjärta ända sedan hon var barn. Och alla de starka kvinnor som levt här inspirerar henne.
- Jag blev i princip uppfostrad av en kvinna som föddes 1893. Moster Ebeth tyckte att en flicka ska klara sig själv och lärde mig både att hugga ved och tapetsera. Mamma, som gick fem år på Konstfack och var en mycket duktig konstnär, lärde mig att man visst kan leva det liv man vill även om man sitter i rullstol. Och tittar jag tillbaka på arvet efter Martha-Lena och Mina ser jag dessa fantastiska linnedukar, där linet är både odlat och vävt här på gården.
- Det är min roll att vårda allt detta! Det är mitt bidrag till Torna gård. Och jag känner mig aldrig ensam, de är med mig här - Martha-Lena, Mina, Martha, Ebeth och min mamma.
Tipsa oss!
