Tove är gift med Bengt Andersson, Ruts äldste son, och de bor i Frillesås. Bengt och hans två yngre bröder Roy och Gert är mycket tacksamma för att Tove tog sig an uppgiften att vaska fram berättelser ur Ruts många dagböcker och anteckningsblock.

– Mamma tyckte om att skriva och berätta, och så länge jag kan minnas skrev hon dagbok, säger Bengt. Det hon skriver om kretsar kring hennes egen uppväxt i Lilla Träslöv och hennes mammas uppväxt i Lindberga och är ett stycke lokalhistoria.

Rut dog 1986 men det var inte förrän även Bengts pappa Börje gick bort 2004 som familjen till fullo insåg hur mycket Rut skrivit. Det blev ett grannlaga arbete att välja ut vad som skulle vara med i boken.

– Berättelserna är förstås personliga men samtidigt finns det mycket som är allmängiltigt i det Rut berättar, säger Tove. Hon beskriver så levande hur fattigt och svårt många hade det men berättar också om det som gav livet glädje.

Rut föddes 1916, som näst yngst av åtta barn till John Johnson från Havås och Selma Persson från Lindberga. Familjen bosatte sig i Lilla Träslöv. Gården fick namnet Jonsa efter John. Huset finns fortfarande kvar och ligger vid Furubergsgatan, men när Rut växte upp var förstås området ren landsbygd. John byggde upp gården genom att köpa upp små lyckor och familjen hade ett litet jordbruk.

Men 1919 blev Selma änka, maken dog i den fruktade spanska sjukan. Yngsta barnet var fem månader, det äldsta 16 år och för Selma blev det en tung uppgift att försörja sig och de åtta barnen. Rut berättar om uppväxten, om kamrater och lekar, om ogräsrensning och slit på åkrar och i potatislanden, om fröken i småskolan som inte var snäll och om skolresan till Ullared. Dessutom om profiler i bygden som inte var lätta att tas med; slaktaren Hagas Emil som var glad i brännvin och skrämde slag på barnen, Valfrid som hellre luffade runt i Halland än hjälpte hustrun och de fem barnen – inte ens när yngsta barnet dog kom han hem.

Ett återkommande inslag i flera av historierna är alkoholen och det elände den ställde till med för familjerna.

Hon berättar också om den ”barnsliga” Hulda som inte begrep att hon var med barn förrän det var dags att föda och att hon till och med då hävdade att det inte var hennes, om rabaldret då Breavaens Ebba gifte sig och mycket annat.

Lite extra stolt var Rut den gången hon visade att hon inte var rädd för krämare Holm. Krämare stod inte högt i kurs, allt de gjorde gick ut på att luras, förklarar Rut och berättar om den stora gården där Holm visade upp sina ”hästkrakar” och allt bråk och superi som följde när det blivit affär. Det var med andra ord ett ställe man undvek. Men en gång när Rut, som då var runt åtta år, hämtade familjens post (den hämtades på Träslövs station) låg där även ett julkort till krämare Holm. Ingen av de äldre syskonen vågade gå dit med det, så det blev Rut som gav sig av och knackade på med hjärtat i halsgropen. Till hennes stora förvåning fick hon kakor för att hon kommit med kortet.

”Jag tyckte att det var inget att vara rädd för att gå dit. Jag var allt stolt för att jag hade vågat.”

Rut gifte sig så småningom med Börje Andersson på Hajsten i Åhs, och även under den tiden skrev hon flitigt. Bengt berättar att hon även samlade på sig tidningsurklipp om sånt som hon tyckte var intressant och brukade göra bilderböcker till barnbarnen av roliga bilder hon hittade i tidningar och tidskrifter.

– Hon efterlämnade så mycket material. Det här som kommit med i boken är bara en liten del och kanske blir det något mer.

För Tove som kommer från Norge har arbetet med boken varit ett sätt att komma närmare den svenska historien, som den såg ut för inte alls så länge sedan. Och hon vet hur hon vill beskriva Rut:

– En snäll och omtänksam människa med humor, kanske lite osäker. Hon fick ett slitsamt liv och plågades av sjukdom. När man ser vad hon skrev och urklippen hon samlade på så förstår man att hon hade många intressen och var nyfiken på sin omvärld. Om hon levt i en annan tid hade hon kanske fått möjlighet att utveckla dem. Men det är stort nog att få ta del av hennes tankar och minnen.