Att sitta och prata med Jackie och Ingvar är att få ett rejält stycke Varbergshistoria serverad, frikostigt kryddad med skratt och humor.

Inte nog med att de såg dagens ljus samma dag, de delar bakgrunden som arbetargrabbar, de växte upp i skuggan av andra världskriget och vet vad det vill säga att leva sparsamt. De berättar om lappade och lagade kläder, stoppade strumpor och inkomstprövad skolmat, om utedass och baddagar i skolan där barnen skrubbades rena av barska tvätterskor.

- Jag tror faktiskt vi haft glädje av att växa upp i dåliga tider. Då lär man sig vara nöjd med det lilla, säger Ingvar.

- Ja, jag tycker det är riktigt ledsamt att se hur en del yngre människor hanterar sina liv, säger Jackie.

Jackie växte upp i Träslöv, medan Ingvar hade Norrdal som sina hemtrakter. Det betydde att de hamnade i olika skolor – Jackie gick på Södra Folkskolan (som sedan kom att heta Rosenfred), Ingvar började på Norra Folkskolan (Gamlebyskolan). Men i trean och fyran delade de faktiskt skolgård – Jackie gick trean på Gamleby och följde med till den nybyggda Hagaskolan i fyran precis som Ingvar. Sedan fick Jackie och de andra Träslövsbarnen flytta tillbaka till Rosenfred igen och gå klart folkskolan där.

De jämför lärare: Ingvar hade den legendariske Birger Hagholm, som ansågs mycket sträng.

- Men jag tyckte han var bra. Han hade respekt med sig - där var det inte tal om att sitta med mössan på inomhus!

- Jag hade Alve Persson, säger Jackie. Han var nog inte riktigt lika sträng. Och så hade jag Gösta Gradén - jag var med i gossorkestern som han startade. Jag spelade basun och minns så väl när jag var med och spelade på Barnens Dag som 11-åring 1948. Barnens Dag var stort på den tiden och folk kom verkligen för att titta. Behållningen gick ju till behövande barn, så det var något som engagerade.

En annan stor dag att minnas var när andra världskriget äntligen tog slut, den 7 maj 1945. Då fick alla skolelever ledigt.

- Och kom du ihåg hur man ställde upp sig på led på skolgården och så gick klasserna in en efter en. Det skulle vara tyst och lugnt – ja, tiderna har förändrats, konstaterar Ingvar men förfasar sig inte över det.

Nästa stora steg för killarna blev konfirmationen – det var hela 59 pojkar som konfirmerades sig det året och konfirmationsprästen hette Frans Ergardt - även han en mycket respektingivande man.

15 år gamla var sedan både Ingvar och Jackie redo för vuxenlivet. Det fanns gott om jobb och båda två hade under sista skolåret arbetat som springpojkar, Ingvar på kooperativa på Norrdal och Jackie i en blomsterhandel, för att få lite pengar.

Men nu var det på allvar. Jackies pappa hade startat en snickerifabrik med några kollegor och det var självklart att Jackie skulle börja där som snickarlärling.

- 1,18 i timmen fick jag, det var inte så tokigt. Lärlingstiden var fyra år och det var en bra skola.

Ingvars pappa jobbade på Mab & Mya (Malmö yllefabrik), men Ingvar hade siktet inställt på Monarks lärlingsskola, hade både sökt och kommit in. Men så fick han erbjudande om att börja på Barres och det blev så att han tog det istället.

- Den hette Varbergs Elektriska Affär, men alla sa Barres för så hette han som startade firman. Jag fick börja som springpojke och kommer ihåg hur jag fick cykla ut med fakturorna. Allt eftersom fick jag lära mig mer och det var ju roligt – jag trivdes bra, så det var bara att hänga med.

Jackie jobbade på snickerifabriken ända tills han skulle göra lumpen. Direkt efter lumpen åkte han sedan med den andra FN-bataljonen från Sverige på fredsuppdrag till Gaza. Året var 1957.

- När jag kom tillbaka ville jag göra något annat och utbildade mig till polis. Sedan var jag polis i Göteborg från 1959 till 1966. Vi flyttade till Mölnlycke men hade förstås kontakten med Varberg kvar. Pappa startade Varbergs Köksplanering 1960, och det blev så att jag åkte ner och hjälpte till när jag var ledig.

Jackie blev alltmer involverad i firman och 1966 tog familjen steget att flytta tillbaka till Varberg. Jackie lämnade polisyrket för att tillsammans med sina syskon bli egen företagare i köks- och vitvarubranschen. Så småningom tog Jackies barn över ägarskapet och nu drivs firman av sonen Mikael och två anställda som gått in som ägare. Och Jackie är kvar!

Ingvar för sin del har i höst varit Barres trogen i hela 60 år! Han och sonen Lars-Göran övertog företaget 1988 av förre ägaren Sigge Börjesson och sedan har det rullat på.

- Jag har ju fått vara med om en otrolig utveckling på elektroniksidan - det går knappt att beskriva. Det är fantastiskt spännande och roligt, även om jag med varm hand lämnat över hanteringen av datorer och mobiltelefoner till den yngre generationen. Och så gillar jag att träffa folk och skoja med dem - humor är det viktigaste som finns i arbetslivet!

Även om det är svårt att tro så fyller alltså dessa två killar 75 år i dag (födelsedagen delar de med Svante Thuresson, som man kan läsa om här intill). Har de några planer på att pensionera sig?

- Nja, säger Jackie. För mig är jobbet mest en hobby - jag har ju aldrig haft tid att ägna mig åt golf och tennis. Arbetet har varit både jobb och fritid och jag tycker inte det är så märkvärdigt att jag fortsätter – det är inte för pengarna jag jobbar.

- Jag har väl funderat på att gå ner till heltid, säger Ingvar och skrattar. Kanske i alla fall ta ledigt på lördagar.

Båda betonar att det är tack vare förstående fruar som de har kunnat hålla på så här – och att de haft förmånen att få vara friska.

- Men det är bra att följa med i det som händer. Om man börjar tänka att man är för gammal för att lära sig något nytt, då blir man eftersatt.

Och om rollen de nu har i företagen är de rörande ense och deklarerar glatt:

- Vi är nog tillbaka där vi började. Vi är springpojkar igen!