För fem år sedan var Christoffer Andersson lite av en följetong i HN.

Anledningen var hans jakt efter Den Rätta. Christoffer hade spanat in en tjej som han blev intresserad av och efterlyste henne via en annons i HN. Det ledde till en artikel där Christoffer berättade lite mer om tjejen med den spetsiga frisyren som fångat hans intresse men som aldrig hörde av sig. Och det, i sin tur, ledde till att en annan tjej blev lite nyfiken på honom.

Det är ju som bekant flickorna som väljer (vad killarna än tror), och den kvällen när Louise Grahn stegade fram till Christoffer och talade om för honom att hon minsann också hade en vass frisyr beseglade deras gemensamma öde.

– Men jag hade väl mössa på mig? Fick du verkligen se min frisyr den gången? undrar Louise när hon berättar historien. Fast du var helt klädd i rött, det kommer jag ihåg.

– Ja, en tomte har jag ju alltid varit, skrattar Christoffer.

I vart fall kom det avgörande klicket och inom några månader hade Louise och Christoffer flyttat ihop.

– Hon fick en garderob och egen tandborsthållare, säger Christoffer.

Det visade sig rätt snabbt att de hade många gemensamma intressen, bland annat kläder och inredning, och året efter fick de tag på en lägenhet där de tillsammans kunde skapa ett hem i egen smak – vi talar vitt, svart och lila med lätt touch av zebrarandigt.

Fler bitar föll på plats: Louise fick fast tjänst på Coop, Christoffer bytte tandteknikerjobbet han haft i fem år mot att stå bakom disken på Årnäs Kött – en plats där han verkligen känner sig hemma: farfarsfar Yngve Andersson startade och drev charkbutik på Borgmästargatan i många år, så matintresset ligger i blodet.

– Barn ville vi ha och med både bostad och jobb fixat så kände vi att vi hade läget under kontroll. Och på midsommardagen ifjol kom Lucille!

En jättestor förändring, visst – men både Christoffer och Louise är coola människor som inte jagar upp sig i onödan. Lucille hänger liksom bara med. Enda skillnaden är att det tar lite längre tid att komma iväg, konstaterar Louise.

– De där nio månaderna man har på sig är heller inte så dumt, säger Christoffer. Det är lite grann som de 23 dagarna i december då man går och längtar till julafton!

Lucille har fått sitt namn efter Christoffers farmor och heter även Nancy efter Louises mormor. Hon har naturligt nog tagit över huvudrollen i den lilla familjen. Krokodilskor och designerjeans står inte längre överst på önskelistan för Christoffer.

– Nu är det Lucille som har den största garderoben. Har man en faster som driver barnklädesaffär är det nästan oundvikligt!

Det är inte många av deras kompisar som har barn.

– Nä, vi avviker från normen. De är väl inte färdiga med krogen – det är vi!

Dessutom är krogen inget vidare ställe om man verkligen vill träffa någon.

– Det är ju bara att titta på hur det ser ut – tjejerna står och dansar i en ring med sina handväskor på golvet, killarna står i ett hörn och spanar. Hur kommer man folk inpå livet i den miljön?

Louise och Christoffer har heller aldrig varit fast i föreställningen om allt man ska hinna med innan man skaffar barn: resa världen runt, fundera ut vad man ska bli, studera, få jobb...

– Nej, det här är mer värt än tre år på högskolan, säger Louise bestämt. Jag hinner skaffa mig den utbildning jag vill ha ändå.

Lite lustigt är det att Louise och Christoffer bott ganska nära varandra och gått på samma skola och ändå aldrig haft en aning om den andras existens. Förklaringen är så enkel som att det skiljer tre år i ålder – en evighet när man växer upp. De kunde lika gärna levt på olika planeter.

Christoffer tittar förälskat på Louise:

– Jag har jagat flickor i både Stockholm, Göteborg och Helsingborg. Och så fanns Hon här hela tiden!

Vad sa då Christoffers kompisar om den där kontaktannonsen?

– Jag fick en massa ryggdunkningar. De tyckte det var modigt gjort – killar är inte så tuffa som de vill verka…

Och om Louise inte hade upptäckt dig, vad hade då hänt?

– Ja, då hade jag väl fortfarande hållit på och härjat... Nä, jag vill inte ens tänka på det!