Den tragiska olyckan i Thailand där fyra ungdomar från Varberg miste livet berör oss alla starkt. För Kristina väckte den minnen om när dottern Jeanette omkom, och för att om möjligt ge tröst och hopp delar hon med sig av sina tankar om sorg.

– Det finns inget rätt eller fel i hur man sörjer, vi är alla olika. Men kanske kan min vandring genom sorgen hjälpa andra, som har denna prövning framför sig, att våga tro att de kan bli hela människor igen, säger Kristina.

Olyckan som tog Jeanettes liv hände sommaren 1993. Hon skulle hälsa på en kompis, vinkade hej då och stack iväg. Tio minuter senare kom telefonsamtalet. Kristina och Dennis tog sig till sjukhuset i Varberg men då var Jeanette redan på väg till Sahlgrenska i Göteborg i ambulans. När de äntligen lyckades lokalisera var Jeanette fanns var det för sent.

– Vi sprang uppför trapporna till den avdelning där hon skulle finnas och ringde på klockan. En sköterska slår upp dörren och säger: ”Tyvärr är er dotter död”. Vi stod fortfarande i trappuppgången när vi fick beskedet.

Vad som sedan hände har Kristina bara fragmentariska minnen av. Chocken försatte henne i ett tillstånd av total overklighet.

– Jag var som i en bubbla. Inget nådde fram. Jag vet inte vad sjukhuspersonalen sa, jag vet inte hur vi kom hem, jag har en minnesbild av att jag vaknade av att min man grät men jag kunde inte förstå varför. Ingenting existerade för mig, inget fungerade, jag kände ingen medkänsla – hjärnan gör konstiga saker för att skydda oss...

Resten av året är höljt i dunkel för Kristina. Ändå säger hon att chockfasen var ”snällfasen”. För sedan kom verkligheten ifatt.

– Det var en sån smärta. Det ekade och dånade i huvet: Nettan är död. Jag kom inte undan, det gjorde fruktansvärt ont. Jag slutade äta, jag hade såna skuldkänslor för att jag kunde äta när Nettan inte kunde. Till slut nådde jag en punkt när jag inte ville leva längre. Jag var i det absolut svartaste hål som fanns och jag vet att Dennis var orolig för om jag skulle överleva.

Där kom vändpunkten. Det var något som Jeanette sagt som trängde fram i mörket.

– Vi hade en väldigt nära kontakt och pratade om allting. Och Nettan sa alltid till mig att jag skulle passa på att leva. De orden kom tillbaka, jag kände att det här är inte vad Nettan vill.

Avgörande för vägen tillbaka var den förening som Kristina och Dennis hittade, Föreningen Vi Som Förlorat Barn (VSFB).

– Det var en sån lättnad att få prata med människor som varit med om samma sak, som verkligen förstod. Där kunde vi tala om allt, bokstavligen allt.

– Och vi fick stöd och hjälp av föräldrar som kommit längre i sin sorgeprocess.

Kristina engagerade sig i föreningen, åkte runt på sjukhus för att informera om föreningen och om hur bemötandet av människor i sorg kan förbättras, träffade och stöttade föräldrar som drabbats av samma dråpslag.

– Jag kunde med hela mig själv förstå vad de gick igenom. Man är så fruktansvärt känslig i sorgen och känner direkt om den medkänsla man möter är äkta – det går inte att luras. Att få hjälpa gav dessutom läkning och styrka och tröst även åt mig.

– När sorgen äntligen börjar släppa sitt grepp, så reser man sig som en starkare människa med större respekt och ödmjukhet inför livet.

Kristina beskriver att det var nästan som att födas på nytt. Hon såg blommorna och hörde fågelsången som om hon aldrig gjort det tidigare.

– Sorgen och saknaden efter Jeanette får vi leva med hela livet, men hur konstigt det än låter så älskar jag livet mer nu än tidigare.

– Jag värdesätter det lilla, som att sitta här vid bordet och äta en god apelsin. Jag har mod att leva varje dag.

Vad var det som betydde mest under den svåra tiden?

– Vänner och grannar som knackade på, såg till att vi kom iväg hemifrån en stund på helgerna, tog med mig på promenad eller bara fanns här. Och Nettans alla kompisar som fortsatte att hälsa på och satt och spelade hennes musik – så glad jag var för det! Vi har fortfarande kontakt.

– Att syskon får hjälp och stöd av andra är också oerhört viktigt. För de närmaste har inte kraft att trösta.

Att få hjälp med allt det praktiska kan också vara bra. Bouppteckning, reklam som fortsätter att komma, kontakter med skola och myndigheter – man har ingen kraft att ta itu med det, säger Kristina, som också minns stunden när hon och maken åkte och hämtade Jeanettes kläder och tillhörigheter som mycket tung.

– Doften av Jeanette fanns ju kvar i kläderna.

Jeanettes alla dagböcker blev en tröst. Jeanette hade skrivit dagbok sedan hon var liten och att läsa dem var att komma henne nära, säger Kristina.

Men det fanns också många som inte vågade närma sig. Som gick över på andra sidan gatan för att slippa mötet. Av rädsla, säger Kristina som inte förebrår någon även om det smärtade då.

– Men man måste inte säga något, det räcker med en kram, en hand på sin arm. När man är så ledsen kan man ändå inte ta åt sig några ord. Jag kommer så väl ihåg en kvinna som på begravningen kramade om mig stenhårt utan att säga något. Jag kände stödet, jag bokstavligen hängde i hennes armar.

Kristina betonar flera gånger att sorgen ser olika ut för alla och tar olika lång tid att arbeta sig igenom – och den kan ta sig mycket vardagliga uttryck i det kaos man hamnar i.

– Själv kunde jag inte grädda pannkakor, som Nettan tyckte så mycket om, på två år, och såg jag hennes favoritpålägg prickig korv i kylskåpet kunde jag bryta ihop.

Dennis gick tillbaka till sitt jobb nästan omedelbart, för honom kändes det rätt. Alla hans arbetskamrater kom fram och pratade med honom direkt, vilket han uppskattade. När Kristina, som arbetade inom vården, besökte sin arbetsplats, blev det inte så. Hon upplevde det som att arbetskamraterna sprang och gömde sig.

– Jag vet ju att det var för att de inte visste hur de skulle bemöta mig, men det kändes som att jag var pestsmittad. Så jag fick själv ta inititativet att prata om det som hänt.

Det Kristina hoppas är att sjukvårdens bemötandet av anhöriga blivit bättre än det var när hon miste sin dotter. Hon är inte helt säker på att det verkligen blivit så – vi är rädda för döden, vi skyggar extra starkt om det handlar om unga människor.

Men hon vet att vad vänner, arbetskamrater och grannar gör för att visa att de bryr sig om betyder mycket. Vänta inte på att de sörjande ska be om hjälp, de orkar de inte, vänta inte på tack, bli inte sårad om den som sörjer inte reagerar som du tänkt. Men gå inte förbi i tystnad, säger Kristina och vill sluta med följande uppmaning:

– Var inte rädd att stötta och vara nära de berörda. För nu är deras svåraste tid på jorden.