Om ett halvår fyller Evelina Börjesson 30 år. Nu till helgen har hon vernissage av sin konst hemma i Horred, och om ett par veckor reser hon till Lanzarote för att bli reseledare. Det blir ett nytt spännande kapitel i ett liv som redan rymt både motgångar och sorg, utmaningar och framgångar. Och som lärt henne mycket om sig själv.

26 år gammal gick Evelina i väggen. Något som normalt inte förknippas med så unga människor, men när Evelina berättar om sitt hektiska liv är det inte så underligt.

– Jag trodde inte det kunde hända så länge man har roligt, men nu vet jag bättre.

Men vi börjar i Horred, där Evelina föddes och växte upp. Redan som 15-åring började hon jobba extra i den lokala Ica-butiken och efter gymnasiet blev det jobb på Eson Pac i Veddige och Linneväverieret i Horred.

– Sen satsade jag på att läsa upp betygen för att kunna söka in på högskolan. Jag gick ett år på Helsjöns folkhögskola – mamma tog sabbatsår och gick där också. Det var riktigt roligt, vi fick en ny, mer vuxen relation av den upplevelsen.

Evelina började sedan plugga kultur och kommunikation på Högskolan i Halmstad. Samtidigt jobbade hon på Posten, som lantbrevbärare i Horred med omnejd och på sorteringen i Halmstad.

Högskoleutbildningen gav dock inte vad hon hade hoppats på och efter två år hoppade hon av och flyttade hem till Horred igen. Efter några månader av vikariat inom skolan och barnomsorgen fick hon jobb på Varbergs Sparbank, först i Horred och sedan i Varberg. Hon trivdes jättebra. Samtidigt dök en ny möjlighet upp – en utbildning inom event och management på Campus i Varberg.

– Jag blev väldigt intresserad, sökte och kom in. Och det var en jättebra utbildning, som passade mig perfekt.

Upptill studier på heltid jobbade Evelina extra på banken och i affär, hon var ordförande för innebandyklubben hemma i Horred och kassör i en Mc-klubb, hon hade ideella projekt och hon tränade tre gånger i veckan.

Sett i backspegeln inser Evelina att hon sprungit i ett ekorrhjul ända sedan gymnasiet. Men värst var det 2007, säger hon.

Evelina tog sin examen i juni 2008 och började jobba heltid på banken igen. Men i november sa det stopp. Det började med att hon fick ont i vänsterarmen, smärtan strålade ut från bröstet och ut i armen. Från vårdcentralen blev hon hemskickad med lugnande ord och några Alvedon. En kväll något senare fick hon så ont i armen att hon låg i sängen och skakade. Det blev ambulans till akuten, där det gjordes ett EKG. Men allt var bra med hjärtat och Evelina skickades hem igen.

Den som till slut spräckte bubblan, som Evelina uttrycker det, var hennes massör, som förhörde sig om hur Evelina egentligen levde.

– Jag minns till och med tidpunkten när allt vände. Hon sa till mig att om jag inte varvar ner så skulle jag få hjärtinfarkt. Då fattade jag att det var allvar. Dan efter tog jag kontakt med personalavdelningen på banken, och jag är oerhört tacksam över hur bra de tog hand om mig. Jag fick både samtalsstöd och vård, det var ett fantastiskt skyddsnät.

Evelina fick lägga av med allt, två tiominuters promenader om dagen var allt hon orkade med. Det var en svår omställning, Evelina kände inte igen sig själv. Hon som alltid haft tusen järn i elden fick lära sig att sitta still och ha tråkigt för att det var bra för henne! Hon fick också hjälp att hitta strategier för att inte hamna i samma situation igen.

Själv säger Evelina att hon hade gått i ”duktighetsfällan”.

– Jag har alltid varit en ledartyp och ”duktig flicka”, den som tar på sig saker, planerar och vill ha stenkoll på allt. När jag blev sjuk fick jag två regler att hålla mig till: sluta att planera och lära mig att alltid sova på saken innan jag gav besked.

När vikariatet på banken tog slut gjorde Evelina verklighet av en gammal dröm – hon startade ett eget företag i eventbranschen och jobbade därtill på Ästad gård som aktivitetsguide och på Liahof. Det har hon gjort tills alldeles nyligen.

– Men jag har egenskapen att aldrig sluta sträva – ibland blir jag faktiskt lite trött på mig själv! säger Evelina och skrattar.

Och det är där reseledarplanerna kommer in. Evelina vill än en gång pröva något nytt och som reseledare får hon chansen att resa, som hon aldrig riktigt hann med när hon var yngre, och hon kan utnyttja sina erfarenheter.

– Jag tycker verkligen om att vara bland människor, hjälpa till och se till att de trivs. Så det ska bli riktigt spännande!

Men först ska hon ha konstutställning hemma i Horred. Och det i sin tur har med farfar Åke Börjesson att göra. Han dog bara en kort tid efter att Evelina blev sjuk, i januari 2009.

– Det var första gången jag mist någon riktigt nära. Farfar var målarmästare och konstnär och själv hade jag börjat måla lite grann. Jag är så glad att han hann se lite av det jag gjorde innan han dog. Han sa att jag hade talang, och när han gick bort tog mitt målande fart.

– Det blev en slags terapi både för farmor och mig – jag tillbringade mycket tid hemma hos farmor, vi pratade och jag målade. Och det gör jag fortfarande, det betyder jättemycket för mig! Jag älskar att sitta i farfars ateljé och jobba.

Nu i helgen, den 24 och 25 februari, visar Evelina sina tavlor hemma i Horred. Inte landskap, som var farfars favoritmotiv, utan oftast ansikten och ögon, starka färger, starka uttryck. Men på hedersplats i hennes lägenhet hänger en av farfars tavlor – både som ett kärt minne och som en påminnelse om att ta vara på livet.

– När jag mådde som sämst sa psykologen jag pratade med att jag en dag kommer att se det som det bästa som hänt mig. Och hon hade rätt! Det har gett mig en livserfarenhet som kanske inte så många i min ålder har. Och armen säger fortfarande till när jag är ledsen eller orolig. Då vet jag att jag får ta det lite lugnt.

Har mognat. ”Jag är hellre 30 år än 20”, säger Evelina Börjesson och berättar att hon lärt sig säga nej. ”Det bästa råd jag kan ge andra är att alltid tänka en gång till innan man ger besked. Att sova på saken är en bra strategi!”