Som hovrättsråd har Gösta Grefberg suttit domare vid så många rättegångar att han bara kan uppskatta antalet. Han har dömt i mål som handlat om allt från snatteri till mord och ibland har arbetsbelastningen varit så hög att han fått ta med sig jobbet hem.

Numera är han pensionär sedan fem år och kan ägna sig åt sina stora intressen i obegränsad utsträckning. Att han nu får mer tid att spela på sin kära tenorsaxofon sätter han extra stort värde på. Musiken har nämligen varit en av hans stora passioner sedan barnsben men det egna utövandet har fått komma i andra hand, om ens det, under större delen av yrkeslivet.

– Efter min juristexamen var jag dessvärre nästan helt inaktiv som saxofonist i 27 år. Jobbet och familjen tog så mycket tid att jag helt enkelt inte hann att spela, berättar han.

Annat var det i yngre år. Gösta var bara knappt kommen i tonåren när han började spela tenorsax. Varken talangen eller intresset saknades och under gymnasietiden blev det mycket spelande och jammande i olika jazzband. Även under juristutbildningen i Uppsala kom saxen ofta till användning.

Ett annat stort intresse Gösta haft sedan de tidiga ungdomsåren är språk. När han efter studentexamen i Örebro 1962 skulle plugga vidare var därför inte juridiken ett självklart val. Att hans pappa var advokat med egen byrå kom till stor del att avgöra saken. Och att både farfar och farfarsfar varit domare spelade kanske också in.

– Pappa ville att jag skulle känna på juridiken i en termin åtminstone. Någon påtryckning var det inte tal om för om jag inte trivdes med ämnet så tyckte han att jag skulle satsa på något annat, berättar Gösta.

Det visade sig snart att juridiken trots allt passade Gösta bra. 1969 tog han jur.kandexamen och gjorde därefter sin tingstjänstgöring i Alingsås. 1972 flyttade han till Sundsvall där en tjänst vid Hovrätten för Nedre Norrland väntade. Tio år senare hade han avancerat till hovrättsråd och den befattningen innehade han fram till sin pensionering.

Internationell privaträtt, fastighetsjuridik och processfrågor är de områden som Gösta Grefberg varit mest intresserad av. Som domare har han annars fått sätta sig in mål av alla de slag. De mest tidskrävande har inte sällan varit de som rört skattebrott och annan ekonomisk brottslighet.

– Kartongmål brukar vi kalla dem eftersom de ofta omfattar så många handlingar att de får läggas i kartonger, säger Gösta som burit med sig många akter hem för att hinna att läsa in sig på allt.

På det privata planet har hans liv inte enbart varit sorglöst. Redan 1958 avled Göstas mamma och att bli moderslös vid 16 års ålder lämnade honom naturligtvis inte oberörd.

– Mamma var mycket musikalisk och betydde mycket för mig. Det är av henne jag ärvt både min musikalitet och mitt språkintresse. Hon uppmuntrade mig mycket och såg till att jag även tog pianolektioner eftersom hon visste att de skulle ge mig de musikaliska grundkunskaperna, berättar han.

1985 drabbades Gösta av nästa stora sorg. Då avled hans hustru bara 43 år gammal och han blev lämnad ensam med två barn som då bara var 14 och 11 år gamla.

Efter många år som ensamstående änkling kände Gösta att han gärna skulle vilja ha en käresta vid sin sida.

Samma år han blev pensionär började han kolla runt på nätet och fick där kontakt med en kvinna som hette Kathe och bodde i Kungsbacka.

Eftersom personkemin verkade stämma på det datoriserade planet bestämde de sig för att träffas även i verkliga livet.

Det sade klick med en gång.

– Problemet var bara att jag bodde i Sundsvall och Kathe i Kungsbacka. Det var ju så långt emellan oss så när vi skulle flytta ihop bestämde vi oss för att göra det någonstans mitt emellan.

Valet föll på Nora men hur det var trivdes inte Kathe där utan ville tillbaka till Västkusten. På så vis kom de båda att i somras hamna i Falkenberg.

För att sätta extra glans på tillvaron vill Gösta fortsätta att spela saxofon, gärna i något halländskt storband. Rutin saknar han definitivt inte. Efter sitt långa speluppehåll gick han 1996 med i storbandet Nevergreen Big Band i Sundsvall, som gav konserter med storheter som bland andra Putte Wickman. Under tiden i Nora var Gösta med i Lindesbergs storband.

Språkintresset har han också väckt nytt liv i.

– Jag har faktiskt börjat läsa spanska igen. Det gör jag på Medborgarskolan i Falkenberg och det är riktigt roligt, säger han.

På torsdag fyller Gösta 70 år men något firande i bostaden tänker han inte ställa till med. I stället åker han och Kathe till Köpenhamn och går på jazzklubb. Roligare än så kan väl knappast en gammal jazzälskare få det på sin födelsedag…