Lotta Bornö har varit ett yrväder ända sedan hon var liten, med massor av energi och envishet. Och nog är det samma Lotta som glatt ställer sig i ekskogen bakom huset och spexar med elbasen, som hon fick i julklapp för ett par år sedan.

Samma Lotta, fast lugnare och klokare. Hon har lärt sig att vara lite snällare mot sig själv, hon har lärt sig att säga nej ibland.

Nu fyller hon 40 och det är med lite kluvna känslor. Blir man tant nu...? Ingen risk, vågar vi påstå.

Men först en förklaring till de märkliga åldersuppgifterna. Den 3 december 1993 fick Lotta diagnosen akut leukemi. Hon genomgick en oerhört tuff cellgiftsbehandling och läkarna trodde att sjukdomen var besegrad. Det var den inte, Lotta fick två svåra återfall som behandlades med ännu mer cellgifter. Men till slut återstod inget annat än att pröva med en benmärgstransplantation,som åtföljdes av ännu tuffare cellgiftsbehandling och helkroppsstrålning.

Den 30 september 1994 fördes frisk benmärg in i Lottas svårt medtagna kropp från hennes syster Anette. Det blev vändpunkten – och från det datumet räknar Lotta sitt nya liv.

Egentligen trodde inte läkaren att jag skulle överleva, säger Lotta.

Mödosamt återhämtade hon sig, ett överlevnadsår blev två, blev tre, fyra – och det har nu gått 14,5 år sedan Lotta började livet på nytt.

Den hårda behandlingen har lämnat spår i hennes kropp som aldrig försvinner. Hon äter läkemedel som bryter ner konditionen, och kroppen är stel eftersom all bindväv är angripen av en sjukdom som kallas GVH, Graft-versus-Host (enkelt uttryckt den nya benmärgens reaktion mot sin nya värd).

– Jag är rädd för att ramla eftersom jag är så stel, jag kan inte gå ner på huk och trappor och backar är svåra för mig.

Genom alla år har Lotta lyckats hålla modet och sitt goda humör uppe. Det tackar hon sin starka gudstro för.

– Jag har känt mig beskyddad – och så är jag ju envis, skrattar hon.

Erfarenheterna delar hon nu med sig av med föreläsningar. Hon berättar rakt och ärligt om upplevelserna och ofta rörs publiken till tårar.

– Det händer att jag gråter själv också, särskilt när jag berättar om hur svårt det var att vara ifrån min son Jonatan, som bara var ett och ett halvt år när jag blev sjuk. Han förstod ju inte varför jag bara försvann...

– Jag brukar känna mig väldigt liten innan jag ska ställa mig upp inför publiken och berätta. Men hjälper det en enda att känna hopp så är det värt det! Vi läser så ofta om tragiska saker – vi måste få höra de goda historierna också för att själva orka med.

Nu har livet tagit ännu en vändning. Efter tio år på Village i Varberg bestämde sig Lotta för att ta tjänstledigt för att göra något totalt annorlunda.

– Jag sökte och kom in på Helsjöns musiklinje. Vilken vånda innan jag vågade! Jag sökte en gång för 13 år sedan och kom inte in. Och jag funderade länge på om jag skulle klara en sån besvikelse till.

Men det gick vägen och Lotta är överlycklig.

– Utbildningen är jättebra – och jag går där för min egen skull, jag kommer ju inte att bli musiklärare. Men sång och musik har jag hållit på med hela mitt liv och jag känner att jag vill lära mig mer!

– Kanske är det min present till mig själv – vad det leder till vet jag inte men jag känner att jag behöver den här tiden.

En händelse strax före jul underströk den insikten. För den som är musikaliskt engagerad är december alltid en hektisk månad, och Lottas schema var mer än fullspäckat med luciaframträdanden, konserter i skolan och kyrkan, allsång och dessutom studier.

– Jag fick inte ihop det, en kväll började jag bara storgråta vid köksbordet. Allt snurrade, jag hade inte kontroll över något.

– Jag hade ju sagt ja till att vara med överallt bara för att det är så roligt, men jag insåg att jag inte kan hålla på så.

Från den dagen har Lotta försökt ta det lite lugnare, hon tänker efter innan hon tar på sig nya saker, hon dammsuger inte varje dag och kan låta disken vänta och ta en promenad först.

– Jag har nog aldrig tidigare förstått hur jag rusat runt i tillvaron och försökt hinna allt. Att ingen annan ställer de kraven på mig som jag själv ställt – och att det bara är jag som kan ändra på det.

Så nu njuter Lotta av livet på ett nytt lugnare sätt. Tjänstledigheten har hon förlängt till sommaren 2010 och ser fram emot ett härligt sommarlov.

Och 40-årsdagen är nog inte så farlig trots allt. Den tillbringar Lotta med maken Lars och Jonatan i Karlstad. Själva kalaset är redan avklarat:

– Lars och jag hade 80-årsfest i höstas för 100 personer.

Men ofta, ofta stannar hon upp i ödmjukhet inför hur hon fick livet åter:

– Tänk att jag fått vara med och se min son växa upp...