Vi ska en tid följa Jessica och Fredrik i deras nya liv som föräldrar. Men först en presentation: Fredrik jobbar sedan två år som bilförsäljare på Bilhallen i Varberg, Jessica är försäljnings- och marknadskoordinator på Nilson Group. Fredrik är född och uppvuxen i Träslövsläge, Jessica har sina rötter i Ätran, men de har bott och jobbat i Göteborg i många år.

De har varit ett par i elva år och började känna att det var dags för barn. Men att bo kvar i Göteborg med småbarn kändes inte lockande. Av en ren slump fick de tag i lägenheten på Kung Ranes väg, med havsutsikt – ett krav från Fredrik, han är ju uppvuxen vid havet. Både Fredrik och Jessica fick snabbt jobb i Varberg. Bitarna föll på plats och snart var Junis på väg.

– Men namnet kom egentligen först när hon var född. Jag funderade mycket på olika namn, medan Fredrik tyckte att det ordnar sig, skrattar Jessica.

Det kunde blivit Lilly. Det hette en granne i Träslövsläge när Fredrik växte upp. Men där fanns även en granntant som hette Junis, och hon gjorde sig påmind när Fredrik och Jessica höll sin lilla nyfödda dotter – det var Junis hon skulle heta!

– Det är vackert och ovanligt. Och dessutom har Fredriks mormor det som andranamn, vilket vi inte tänkt på innan. Då får det lite mer betydelse.

Just den dag vi träffar familjen har Fredrik och Jessica varit på socialförvaltningen och skrivit på faderskapspapper.

– Vi visste ju att det skulle vara så, men det känns verkligen gammaldags.Vi slapp i alla fall de där förhören som man tydligen hade förr, där man till och med skulle redogöra för när barnet var gjort!

Efter en månad hemma börjar nya rutiner sätta sig.

– Fredrik var hemma de två första veckorna och det var jätteskönt, säger Jessica. Då i början kunde jag inte förstå hur man skulle hinna med att äta själv ens.

Att ha känt varandra så länge som Fredrik och Jessica har gjort är både på gott och ont, säger de.

– Vi har en väldigt trygghet i varandra men samtidigt har vi ju hunnit lägga oss till med vanor och rutiner som inte funkar längre. Det låter kanske hemskt att säga det, men Junis inkräktar ju på det vi haft så många år, och man måste kunna prata om det.

– Samtidigt är hon det mest fantastiska som hänt oss, och vi känner redan att relationen oss emellan har blivit djupare, även om vi just nu inte har lika mycket tid för varandra.

Fredrik och Jessica tycker att allt under graviditeten fungerat väldigt bra.

– Det var jättebra på MVC och vi gick på några träffar med en föräldragrupp. Över huvud taget får man väldigt mycket information inför förlossningen – men sedan, när barnet är fött, tar det liksom slut, säger Jessica.

– Som tur är fick min syster barn fyra månader före oss, så det känns rätt skönt att kunna ringa henne. Vi har alltid haft en nära relation och nu betyder den ännu mer.

För Fredrik kändes pappagruppen mer givande än föräldragruppen.

– Vi skulle alla bli pappa för första gången och alla var nervösa. Det var jätteskönt att kunna prata öppet, verkligen få uttrycka vad vi kände utan några pekpinnar - om förväntningar, papparoller, hur livet kommer att förändras. Ja, allt man går och tänker på.

– Många var dessutom nyinflyttade, så det blir ett bra nätverk också.

Till förberedelserna hörde förstås också ett besök på förlossningsavdelningen.

– Man har ju hört så många hemska förlossningshistorier och både jag och Fredrik blev lite svaga i benen när vi hörde hur mammorna skrek. Det var skrik man inte känner igen, säger Jessica.

Men sedan, när det verkligen var dags, ja, då var det inte så farligt, säger Jessica.

– Jag hade väntat mig att det skulle vara hundra gånger värre. Vi var hemma så länge vi kunde och när vi väl åkte in till förlossningen var klockan halvett. Sedan var det bara att köra – och kvart över tre var Junis född.

– Skulle någon frågat mig då om jag ville göra det igen, så hade jag sagt ja direkt. jag kände mig som en superkvinna, säger Jessica och skrattar.

Och Fredrik nickar – han svimmade inte, som han varit orolig för, tvärtom fanns han vid Jessicas sida hela tiden under förlossningen, och under tiden på BB fanns han där alltid utom på natten.

– Jag ville vara med på allt!

När Junis var två dagar gammal upptäckte man att hon hade höftledsluxation.

– Vi har ju förstått sedan att det är väldigt vanligt och inte alls något dramatiskt, men just då kändes det väldigt jobbigt. Jag blev väldigt ledsen, säger Jessica.

Fredrik blev naturligtvis också ledsen samtidigt som han försökte trösta Jessica. Och båda kände sig hjälplösa inför sin lilla dotters öde. De tänkte på hur Jessica som bebis haft samma fel på höfterna. Men det upptäcktes först när hon var fyra månader.

– Sedan låg jag gipsad i sex månader, inlagd på sjukhus i Malmö...

I jämförelse med det är Junis sex veckor i en speciell skena inte så farlig.

– Hon ser ut lite som en amerikansk rugbyspelare, skrattar Fredrik. Och det är jättelätt att lyfta henne, det känns väldigt stabilt!

Nu åker Jessica till ortopedkliniken en gång i veckan för att badas och dagen då hon får ta av skenan närmar sig snabbt.

Och vardagen rullar på. Fredrik är tillbaka på jobbet, Jessica hinner mer än hon trodde och båda två känner att relationen till syskon och föräldrar har fått nya dimensioner. Fredrik och Jessica ser på varandra och ler:

– Det blir ju mycket prat om barn!