Men efter sex veckor åkte skenan av. Det var som att få barn på nytt, säger Fredrik och Jessica.

– Nu känner vi närheten på ett helt annat sätt. Skenan gjorde att hon såg så sårbar ut, man var så försiktig. Men nu, när jag lägger henne på bröstet så känns det verkligen som vi är ett, säger Jessica.

Och nu får de bada henne själv. Fredrik köpte en riktigt illrosa badbalja, ”mer tjejig än så kan man inte tänka sig!”, och Junis älskar att bada.

Junis som i dag är drygt två månader säger inte så mycket själv. Hon tänker ta en tupplur i babysittern, men Jessica berättar att det verkade som att Junis blev lättad när skenan åkte av.

– Hon sprattlade och log och såg tillfreds ut.

– Benen går som elvispar nu, skrattar Fredrik. Och hon gillar att sträcka upp armarna, det kunde hon heller inte göra med skenan på.

Rutinerna har börjat sätta sig. Och säkerheten:

– Ja, nu känns det som att man aldrig gjort annat än tagit hand om en bebis, skrattar Jessica. Och man lär sig hur hon reagerar, det är tryggt.

Sedan är det ju det där med tröttheten. Vissa nätter kan Junis sova sex-sju timmar i sträck, andra nätter tycks hon aldrig komma till ro och då blir det inte mycket vila för mamma och pappa heller.

– Jag är ständigt trött, det är som att gå i dimma, konstaterar Jessica, som är den som går upp och tar hand om Junis på nätterna. Fredrik måste prioritera sitt jobb.

Han försöker å andra sidan få så mycket vakentid som möjligt med sin dotter, åker hem på lunchen och äter och tar tillvara tiden på kvällen innan hon somnar.

På kylskåpet hänger en stor bild av Junis och Fredriks farmor.

– Farmor dog för tre veckor sedan, men jag är så glad att hon hann få uppleva Junis, säger Fredrik.

Det blir mycket prat om barn numera, både hemma och med vänner som har barn. Det känns som att man fått en ny relation med de vännerna tycker både Jessica och Fredrik.

– Och perspektiven förskjuts! Nu frågar inte våra föräldrar efter hur vi mår – nu är de mest intresserade av Junis. Och när de kommer för att hälsa på så är det för att träffa henne, skrattar de.

Fredrik och Jessica försöker ta med Junis överallt och vänja henne vid nya ljud och miljöer. Fredrik tänker tillbaka på året han jobbade på förskola, som han tyckte lärde honom en hel del.

– Man ska nog inte bara gå upp i sitt barn, säger Fredrik. Det får inte bli så att man drar sig för att träffa folk för att det kan störa barnet.

Jessicas dagar går väldigt fort:

– Jag har alltid varit väldigt noga med att passa tider – det går inte längre. Det räcker med att ha en enda sak inplanerad varje dag, för tiden rinner bara iväg. Samtidigt är det skönt att slippa släpa med sig kalendern. Jag lever mycket mer i nuet – något annat går inte. Och det händer nya saker varje dag, det är fantastiskt!

Till rutinerna hör numera träffen med mammagruppen på måndagar. Jessica tycker det är skönt att träffa andra mammor, och Junis och de andra bebisarna bekantar sig på sitt vis.

Och i övrigt? Ja, Junis är fullt upptagen med att upptäcka världen. Hon har upptäckt sina händer, hon jollrar och skrattar och drar till sig gosedjuren och slickar på dem. Och hon tränar – utan skenan kan hon äntligen ligga på mage och kämpar med att lyfta huvudet.

Dessutom har hon varit på sitt första 30-årskalas. Och låt oss uttrycka det så här: Junis var inte den i familjen som ville gå hem först!