Vid ett litet ihopspikat trämål på en gropig grusplan pågår en fotbollsmatch. Ett halvdussin pojkar sparkar runt en liten plastboll men stannar plötsligt och hejar. Tre ”obronis” – vita – märks lång väg här. Ett par höns med några kycklingar efter sig springer förvirrat över stigen och bort mot några hus i närheten. Solen är obarmhärtig, trots att klockan redan närmar sig femtiden på eftermiddagen.

– Det är lite som att bo på en farm med alla djur. Downtown Berekum heter det här. Jag vet inte varför det kallas så. Jag antar att det helt enkelt är för att det ligger längst ner i sluttningen, säger Linda med ett leende.

En geckoödla stannar upp och gör sina armhävningslika rörelser innan den fortsätter vidare uppför en husvägg.

Linda Åkerfeldt från Varberg har kommit till Berekum, en medelstor stad i västafrikanska Ghana, för att jobba på en skola. Ungefär halva tiden är kvar av det halvår hon skall vara här. Staden ligger runt nio timmars bussresa från kusten och huvudstaden Accra, inte så långt ifrån gränsen mot Elfenbenskusten. Här jobbar hon som assisterande lärare.

– Jag valde Ghana för att det skulle bli en stor förändring. Det är varmt, inte så turistiskt och jag kände att jag skulle göra mest nytta här, säger hon.

– Men egentligen har jag väl inte gjort nån jätteinsats. Jag är ju inte här för att rädda världen utan för att uppleva saker.

Det är inte billigt att åka iväg som volontär. 30 000 kronor har det kostat Linda att jobba som lärare i Ghana under ett halvår. Till den summan tillkommer flygbiljetter. För pengarna får hon mat, en försäkring och någonstans att sova. Familjen hon bor hos får inga pengar, inte heller hennes kontaktperson i Berekum.

– Förr i tiden fick de betalt men sedan började folk ta emot volontärer bara för att få pengar. Min familj här har frågat mig om jag inte ka ta dem till Sverige sedan. Alla här vill ju till Europa, säger Linda.

Utanför ett litet cementhus längst ner i backen står en flicka och slår med en stor pinne ner i en träskål med en vit mjuk klump i. Hon gör fufu, en deg gjord av cassava och plantain, matbanan.

Cementhuset är Lindas hem i Ghana. En liten altan, in genom dörren och till vänster i korridoren – den tredje dörren leder till Lindas rum. En säng på golvet och en stor affisch med en man och en kvinna i färd med att ta av varandra kläderna i dimmigt ljus. Hon har inte inrett själv. Rummet delar hon med tjejen på gården som lagar fufu, Jennifer, dottern i familjen. Rummet är skabbigt men mysigt inbott på något sätt.

– Jag var verkligen inte inställd på att det skulle vara så här. Jag trodde att jag skulle hamna hos en medelklassfamilj och inte en fattig. Men jag kan inte klaga. Jag har ju ändå vant mig vid det här nu, förklarar hon med ett leende.

– Jag var ju förberedd på att få duscha med hinkar. Men inte att toaletten skulle vara ett maskfyllt hål i marken, lägger hon till.

I slutet av mars fick Linda malaria. I det västafrikanska djungelbältet som sträcker sig en bit över Berekums breddgrader är sjukdomen vanlig. Över en miljon människor dör enligt organisationen Läkare utan gränser varje år av malaria över hela världen.

– När sköterskan sa till mig att jag hade malaria tänkte jag att ”nu är det kört”. Men det var ju bara lite feber och dålig mage.

– Då önskade jag mig mest av allt att jag var tillbaka hemma i Varberg med någon som kunde ta hand om mig, ett kylskåp med mat och ett rent kallt hus. Istället fick jag ligga utomhus på en madrass och klara mig själv.

Men allt är inte jobb. När skolan är slut för dagen brukar hon träffa någon av de andra voluntärerna som jobbar här. Och i början av april åkte hon runt i Ghana tillsammans med en svensk kompis hon träffat här.

I juni bär det av hemåt igen. Även om hon inte direkt längtar hem skall det bli skönt. Tanken är att börja plugga till hösten, marknadsföring är målet. Men innan dess, bara några dagar efter hemkomsten, bär det av ner till Roskildefestivalen.

– Jag kommer väl tycka det är rena lyxen där nere med tält och bajamajor, säger hon med ett skratt.