En dag för tre år sedan hittades en liten övergiven flickbebis vid en landsväg i södra Kina. Samtidigt skickade Margareta och Patrik Johnsson från Kungsäter sina ansökningshandlingar om att få adoptera en flicka till de kinesiska myndigheterna.

Att just deras livsöden skulle flätas samman är ett mirakel för Margareta och Patrik, som nästan börjat misströsta om möjligheten att få ett adoptivbarn och en syster till sonen Joel.

För väntan har varit lång:

Hösten 2005 började de på allvar fundera över adoption, våren 2006 gick de kurs för blivande adoptivföräldrar och trodde att de skulle kunna ha ett barn lagom till jul.

- Då var det åtta månaders väntetid, berättar Patrik.

Både Patrik och Margareta är mycket intresserade av österländskt tänkande, kultur och musik, och visste redan från början att de ville ha ett barn från Kina.

Men adoptionslandet Kina ändrade reglerna 2007 och väntetiderna förlängdes, först till 15 månader, sedan till 18 månader, sedan till tre år.

- Det var jobbigt många gånger. Samtidigt hann vi båda verkligen rannsaka våra skäl till att vi ville adoptera ett barn under denna långa väntan. Så när vår handläggare föreslog att vi skulle fundera över om vi kunde ta emot ett barn med särskilda behov och dessutom kanske ett lite äldre barn än vi först tänkt, så föll bitarna på plats. Det skulle kunna gå fortare.

Det avgörande mötet med handläggaren hölls kring årsskiftet 2008-2009. Två veckor senare hade Margareta och Patrik ett barnbesked: en treårig flicka, född med hjärtfel och opererad i Kina, väntade på dem.

- Och precis som vi önskat fanns hon i södra Kina, säger Patrik. Jag reste för många år sedan under flera veckor precis i det området och blev mycket fascinerad av det.

Efter månader av längtan blev det så dags för resan till Kina. Den 7 maj åkte Margareta, Patrik och Joel med en grupp andra föräldrar till Kina, den 11 maj fick de träffa sin lilla flicka för första gången.

- Vi satt i ett rum och så hörde vi de små fotstegen närma sig och dörren öppnades... det var ett obeskrivligt ögonblick, säger Patrik och kramar om Julia-Qin.

Julia-Qins fostermamma, som arbetade på det barnhem dit hon togs när hon hittats, hade förberett henne väl inför mötet. Hon visste att hon skulle träffa mamma och pappa och storebror och att hon skulle få flyga flygplan hem.

- Det gick otroligt smidigt – och redan andra dagen klagade hon på att storebror var dum, skrattar Margareta.

Den 21 maj var hela familjen hemma i Kungsäter igen.

- De första månaderna var kaos. Man kan förbereda sig hur mycket som helst, det blir ändå en omställning. När man får en liten bebis så brukar de ju ligga stilla några månader i alla fall – men vi fick ju en färdig treåring. Det var lite som att släppa loss en bomb i huset, skrattar Margareta.

Den största omställningen blev det nog för Joel, som nu är 9 år. Han har ju faktiskt väntat på sitt syskon i en tredjedel av sitt liv. Nu är han Julia-Qins stora idol och kärleken är ömsesidig. Joel pysslar om sin lillasyster med stort tålamod.

- Fast ibland är hon jobbig och vill hålla på med mina saker, säger han. Jag brukar prata med mina killkompisar som också har småsystrar – de har det likadant...

Margareta lägger till:

- Att Joel skulle få ett syskon var en väldigt viktig del för oss. Det betyder så mycket att ha någon att dela minnen och upplevelser med, det vet jag själv.

Julia-Qin är en typisk treåring, fylld av energi och nyfikenhet, en bestämd liten person som också är väldigt social.

- Vi är väldigt energiska allihop, så hon har verkligen hamnat rätt!

Julia-Qin har tagit till sig svenska mycket snabbt – hon smakar på sina nya ord i olika sammanhang, häromveckan var det "aldrig" som var på tapeten.

- Då håller hon på och prövar tills hon förstår att hon använder ordet rätt, säger Patrik. I början kombinerade vi kroppsspråk med svenska och lite ”barnkinesiska” som vi lärde oss. Det gick fantastiskt bra och hon utvecklas i rasande fart.

- Julia-Qin är ju 3,5 år men för oss är hon ju faktiskt bara fem månader – man får inte glömma bort det!

Livet har börjat landa i vardagliga rutiner efter sommarens kaos, alla i familjen börjar känna sig hemma i sina nya roller. Ibland gör Patrik och Joel egna saker ihop medan Margareta och Julia-Qin hittar på något annat. Och Margareta kan få paus från den intensiva tillvaron med sin lilla dotter när Patrik kommer hem från jobbet.

- Då tar jag en lång promenad i skogen!

Men hur var det med hjärtfelet?

Patrik och Margareta hade förberett sig på undersökningar, operationer, kanske under många år. Men i augusti träffade de en hjärtläkare som undersökte Julia-Qin – och friskförklarade henne!

- Operationen som gjordes i Kina hade lyckats. Det är naturligtvis en lättnad att hon är frisk, en bonus vi inte räknat med.

De är överens om att de har fått det bästa av två världar; biologiske sonen Joel, adopterade dottern Julia-Qin. Och Patrik understryker att den som funderar på att adoptera barn inte ska dra sig för att ta emot ett barn med särskilda behov.

- Du får ett barn, det är det viktigaste. Och det finns så otroligt många barn som väntar på ett hem.

Margareta tillägger att de som vill gärna får kontakta dem med sina frågor.

- Jag tyckte själv det var skönt att prata med andra som hade erfarenhet.

Har då den långa väntetiden påverkat familjen på andra sätt?

- Ja, absolut. Man omvärderar vad som är viktigt i livet, värdesätter verkligen tiden vi har tillsammans.