Ur en kasse plockar hon försiktigt fram en tjock bok. Omsorgsfullt, som vore det en hemlig skatt, bläddrar hon bland berättelsesamlingens tättskrivna blad.

Med japanska tecken beskriver boken olika nordiska sagoberättare.

– Jag läste H C Andersen redan som liten. Astrid Lindgren har jag också läst mycket av. Särskilt tycker jag om hennes bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult”, det är en fin och känslig skildring av en pappa, säger Yoko Yamazaki.

Så bläddrar hon upp en sida och visar en svartvit bild av en ålderdomligt klädd man i väst och toppluva. För den som kan sin halländska historia är teckningen välbekant. Mannen på bilden är August Bondeson, författaren och allmogeberättaren från Vessige i Ätradalen. På 1880-talet skrev han bland annat ”Halländska sagor” och ”Historiegubbar på Dal”.

Vi sitter vid en bardisk på ett tunnelbanekafé i Tokyo. Utanför fönstren strömmar horder av välklädda japaner på väg till sina arbetsplatser i kontorskomplexen i västra Shinjuku. Vi dricker kaffe och äter ostsmörgåsar. Med alla västerländska attribut kunde det ha varit ett shoppingstråk i vilken storstad som helst, om det inte vore för alla japaner och skyltarna med japansk text.

Den motsägelsefulla upplevelsen förstärks av att vi sitter och resonerar om gamla svenska sagor som utspelar sig i allmogemiljöer fjärran från Tokyos futuristiska innerstadskvarter.

Men specialintressen kan bygga broar mellan människor i avlägsna länder. Tack vare digital teknik har det på senare år blivit mycket lättare för likasinnade världen över att knyta kontakt med varandra.

Så kom det sig att Yoko Yamazaki skickade iväg ett mejl till Halland för att få veta mer om den halländske sagoberättaren August Bondeson.

– Vi är ett japanskt litteratursällskap med 30 medlemmar som har utländska folksagor som specialintresse. Vi läser och jämför sagor av samma typ med varandra och analyserar dem. Vi har också gett ut några böcker om folksagorna, berättar Yoko.

En gång i månaden träffas sällskapet i Tokyo, och vid ett tillfälle hade hon lovat att berätta mer om just August Bondeson.

– Jag hade inte hört talas om honom förrän jag upptäckte hans namn som en fotnot i en kommentar till Bröderna Grimms sagor. Nu har jag översatt lite av Bondesons texter till japanska, men det är svårt med den halländska dialekten. Jag trodde först att den var omöjlig att läsa.

Lite eftertänksamt, men på helt felfri svenska, berättar Yoko om sitt intresse. Snart har vi avhandlat isländska sagor, svenska traditioner och halkat in på Folkungaätten i svensk historia.

Men hur kan hon, som är barnfödd i japanska Saitama norr om Tokyo, berätta så mycket om svenska förhållanden – dessutom på svenska?

– Jag kom till Sverige för första gången 1976. Jag hade lyssnat mycket på Richard Wagners musik med tema från nordisk mytologi och fastnat för de nordiska gudasagorna. Jag försökte läsa sagorna i original på isländska, men det gick inte så bra. Därför började jag studera svenska istället och kunde till slut läsa Heimskringla på svenska.

Tre år senare, 1979, var Yoko tillbaka i Sverige som språkstipendiat. Hon bodde två år i Stockholm, läste svenska på universitetet och mötte både den karga naturen – och det motspänstiga kynnet. Svenskarna var först inte så lätta att komma inpå livet, men Yoko fick några vänner som hon fortfarande har kontakt med.

– Sverige är mitt andra hem. Jag var i Stockholm senast 2008. Jag åker dit för att gå på museer, jag har nog besökt de flesta vid det här laget. Men egentligen räcker det med att sitta ned och andas den friska svenska luften.

Yoko har sett det mesta av Stockholm, firat jul i Luleå – men har fortfarande en vit fläck på Sverigekartan: sagornas Halland, där August Bondeson från Vessige lyser som en fyrbåk i allmogehistoriens dimma.

– Den första boken av Bondeson jag köpte på nätet var ”I Glimminge och Kröplinge”. Bondesons namn återkommer ofta i beskrivningar av nordiska folksagor, och jag har förstått att han är viktig i den svenska sagotraditionen. Jag tycker om hans sätt att beskriva människor, djur och miljöer, och får samtidigt veta hur folket levde förr.

Lika intressant för en nutida japanska är att studera hur svenskar lever i dag. Vid det här laget har Yoko gjort ett tiotal resor till Sverige. Varje gång slås hon av hur väl den svenska jämställdheten fungerar.

– När jag kom första gången för 30 år sedan såg jag med viss förvåning svenska män som tvättade, lagade mat och skötte barn. Nu för tiden har det blivit lite bättre med de japanska ungdomarna, men skillnaden är fortfarande ganska stor.

Den svenska socialvården, med utbyggd äldreomsorg, är också något som imponerar på en besökare från Japan. Men framför allt vill Yoko resa tillbaka till Sverige för att åter möta den trolska naturen. Vildmarken i Abisko har hon redan upplevt.

Skogarna och sjöarna i det exotiska Sverige är på sina håll som hämtade från en nordisk folksaga.

I andanom är vi långt, långt borta från den stressade tillvaron i Tokyos tunnelbanesystem, men som genom ett trollslag – eller rättare sagt en servitör som dukar bort disken – är vi med ens tillbaka på det japanska tunnelbanekaféet.

Yoko fortsätter att berätta om sagornas mystik. Om japanska sagor som väver samman fantasin med naturens väsen. Om spännande jämförelser mellan sagotraditioner från vitt skilda platser i världen.

– Kanske reser jag snart till Sverige igen, säger hon innan vi skiljs åt och far iväg med varsin tunnelbanevagn.

– När jag kommer till Sverige nästa gång vill jag besöka Bondesons Halland, hör jag Yoko säga innan hon försvinner i myllret på perrongen.