”I dagens värld angår allt alla”. Orden är Vaclav Havels, Tjeckiens före detta president som avled i december 2011. Havel var en frontfigur inom den östeuropeiska dissidentrörelsen före Berlinmurens fall, och kom sedan att bli en av det nya Europas främsta politiker. Citatet ovan – som formulerades redan 1989 – rymmer i all sin enkelhet ett av Havels viktigaste budskap: Det är legitimt och nödvändigt att engagera sig mot mänskligt lidande varhelst detta inträffar, något som inte minst rör kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Havel har inspirerat många politiker världen över. I teorin är det också hans linje som svenska regeringar av olika partifärg har följt när de har utarbetat riktlinjer för Sveriges officiella utrikespolitik under de senaste 20 åren. Det gäller i hög grad det kanske främsta styrdokumentet Mänskliga rättigher i svensk utrikespolitik, som senast uppdaterades i mars 2008. Där står bland annat: ”Regeringen anser att det för stater är både en rätt och en skyldighet att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter och avvisar synen att det skulle utgöra en otillbörlig inblandning i andra staters inre angelägenheter”.
I skarp kontrast till detta synsätt står den hållning som tidigare var allmänt förhärskande i världspolitiken, och som fortfarande förfäktas av huvudsakligen auktoritära regimer av olika slag. Rysslands premiärminister Vladimir Putin – som med största sannolikhet åter blir president den 4 mars – gav tydligt uttryck för detta när han nyligen valtalade i Moskva: ”Vi kommer inte att tillåta någon att blanda sig i våra interna angelägenheter”. Han syftade då uppenbarligen på eventuella protester mot det valfusk som många befarar kommer att äga rum vid presidentvalet.
Den nuvarande presidenten Dmitrij Medvedev betonade samma sak i sitt traditionsenliga tal till nationen i december, mot bakgrund av att tiotusentals ryssar gått ut på gatorna för att protestera mot fusket i det parlamentsval som just genomförts.
Vad en utrikespolitik baserad på passivitet och icke-engagemang kan leda till ser vi bland annat i Syrien, där Ryssland och det i detta avseende likasinnade Kina blockerat resolutioner i FN:s säkerhetsråd och därmed bidragit till internationell handlingsförlamning, med fortsatt mänskligt lidande som följd.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt har kritiserat Ryssland och Kina i just Syrienfrågan, och den officiella svenska utrikespolitiken tar som ovan nämnts tydligt ställning för ett globalt engagemang för de mänskliga rättigheterna.
Men samtidigt präglas den svenska regeringens egen Rysslandspolitik av total undfallenhet och en ovilja att låta de stolta orden om demokrati och mänskliga rättigheter omsättas i praktisk politik. I den utrikesdeklaration som Bildt nyligen läste upp i riksdagen fanns ingen kritik mot människorättsbrotten i Ryssland. Det skandalartade parlamentsvalet i december nämndes inte med ett enda ord. Inte heller den utbredda straffriheten för krigsförbrytelser i Tjetjenien, där den ryska statsledningen bär ett stort ansvar.
Gentemot Ryssland agerar alltså Sverige tvärtemot sin egen officiella utrikespolitik. Anledningen är förmodligen att man är rädd för repressalier, kanske i form av sämre villkor för svenska företag som gärna vill få ökat tillträde till den stora ryska marknaden. Men om regeringen inte är beredd att stå upp för de värderingar som den gått till val på och stadfäst i sina egna styrdokument så gör den sig tveklöst skyldig till hyckleri.
När Vaclav Havel gick bort hyllade Carl Bildt honom som ”en av det moderna Europas viktigaste, starkaste och djärvaste röster”. Det är en relevant beskrivning. Och det är just Havels mod som i dag saknas i den svenska regeringens Rysslandspolitik.
Martin Uggla
Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Valter Mutt
riksdagsledamot (MP)
ledamot av utrikesutskottet