Vad har varit svårast?
– Det var nog att Junis föddes med höftledsluxation, säger Jessica. Så här i efterhand ser man ju att det inte alls var så allvarligt men då var jag jätteledsen och orolig.
– Hon fick ha sin skena i sex veckor och det var underbart när hon fick ta av den. Då kände jag att vi fick vår bebis på riktigt, vi kom henne nära på ett annat sätt. Oron hade vi kvar ända till slutkontrollen när hon var åtta månader men då såg allt bra ut.
– Jag tror jag blev tåligare när det gällde småsaker efter den upplevelsen. Och vi hade ju mycket bra kontakt med vården under den här tiden.

Hur har första året med Junis förändrat er som personer?
– Det mest påtagliga är förstås att man inte har så mycket egentid, säger Fredrik. Vi levde ju ett mer utåtriktat liv förut.
– Men jag kan inte säga att jag saknar det så mycket – för mig är det jobbet på dagarna och Junis på kvällar och helger. Särskilt helgerna är viktiga för mig, chansen att ta igen lite tid med Junis.
– Man lär känna nya sidor hos sig själv, säger Jessica. Jag har till min förvåning märkt att jag trivs bra med att gå hemma.
– Jag trodde inte jag var en sån person. Men bara jag känner att jag gjort lite nytta här hemma så kan jag koppla av och bara ta det lugnt när Junis sover.
– Däremot kan jag känna mig lite otillräcklig av andra skäl, som att hemarbetet tar tid som jag borde lägga på att leka med henne. Hon kräver ju mer ju äldre hon blir. Eller när hon inte vill äta det jag tycker att hon borde äta – helst skulle hon bara vilja ha köttbullar och det går ju inte...

Relationen er emellan, hur har den påverkats?
– Det känns som att den har fördjupats. Det där egocentriska slipas bort, nu är det vi tre, säger Fredrik.
– Ja, vi var nog ganska redo för att få barn, säger Jessica. Vi hade ju varit ihop i 11 år och kände varandra väl.

Och familjekänslan?
– Jag tycker det är mysigt när det bara är vi tre hemma på helgerna till exempel, man behöver inte göra något särskilt, säger Fredrik.
– Samtidigt har vi aldrig dragit oss för att resa bort och hälsa på kompisar och ha Junis med. Det är nog bra att normalisera livet så mycket man kan, och Junis har aldrig problem med att sova borta.
– Och snart ska vi resa på semester, säger Jessica. Förra gången var mina föräldrar med, så då hade vi alltid någon som pysslade om Junis. Nu kommer hon nog att hålla igång oss lite mer!
– Och det är bara vi tre, utan plikter, det ska bli skönt!

Jessica ska vara hemma fram till sommaren. Sedan blir det Fredriks tur. Han ska vara hemma en dryg månad och bland annat ta hand om inskolningen på dagis.
– Det är skönt att han gör det, jag vet inte om jag skulle klara det, säger Jessica. Det är hjärtskärande bara att tänka på det.
– Det känns ju som att vi pappor inte kan göra så mycket nytta den första tiden, men nu ser jag verkligen fram emot att vara hemma med Junis, prata, leka, gå till stranden.
– Just nu är det bara mamma som räknas, skrattar Fredrik.
– Dagisinskolningen ska nog också gå bra, jag har jobbat på förskola två år och vet hur det går till.

Framtiden då?
– Nog börjar man förstå varför många småbarnsföräldrar slits mellan plikter och att vara med barnet.
– Några av mammorna i mammagruppen har börjat jobba och det blir väldigt tydligt hur vardagen för-ändras då, säger Jessica.
– Vi får se hur det blir för oss. Vi har alltid sagt att vi aldrig ska sätta Junis framför tv:n för att hålla henne sysselsatt. Men verkligheten kanske tvingar oss att gå ifrån såna principer om man ska hinna med allt när man kommer hem efter jobbet...