Dina Saadi och hela hennes familj tar emot hemma i lägenheten i Derome. Här bor de sedan drygt två år tillbaka. Maken Nihad har ”gröna fingrar” och har fått gullrankorna att svepa in både vardagsrummet och köket i skir grönska.

Det doftar himmelskt från köket. Dina har bakat irakiska läckerheter, en chokladkaka och ett slags arabisk pirog med fyllning av kött, lök och persilja. Och visst måste vi bara dricka en kopp hett, starkt och sött irakiskt kaffe!

– Bra för huvudet, ler Nihad.

Dina och Nihad kom till Sverige för fyra år sedan. De flydde från Irak efter en oerhört traumatisk upplevelse: en av sönerna, som då var tio år, kidnappades. Familjen avkrävdes en stor lösensumma, men eftersom de inte hade så mycket pengar som kidnapparna begärde, misshandlades sonen svårt innan han släpptes.

De levde ett gott liv i Bagdad innan detta hände, hade bra arbeten – båda körde långtradare med gas- och oljetransporter. De bodde bra, kunde odla egna grönsaker. Men kidnappningen vände allt till en mardröm. Många av deras anhöriga försvann eller dödades och familjen insåg att det var för farligt att stanna kvar i Irak.

Den 1 augusti 2006 kom de till flyktingförläggningen i Falkenberg och hamnade så småningom i Okome – en verklig kontrast till storstaden Bagdad. Ett drygt år senare, när familjen fått sina uppehållstillstånd, flyttade de till Derome.

– Vi är mycket tacksamma över att vi fick komma hit, säger Dina. Vi har mött så många bra människor som hjälpt oss komma tillrätta här.

Snabbt räknar de upp namnen på människor som betytt mycket: kommunens integrationssamordnare Ibrahim Baalbaki, arbetsförmedlaren Greta Badlund, SFI-lärarna Asta och Elisabeth, Margaretha Olsson på AME, familjens vän Leila...

– Det är så viktigt att förstå hur det fungerar i Sverige. Vi kämpar hårt för att lära oss svenska och nu läser vi engelska också. Vi vill ha jobb och vi är beredda att flytta vart som helst i Sverige där det finns jobb, för det är här vår framtid är nu, säger de allvarligt.

För bara två veckor sedan fick Dina besked om att hennes morbror skjutits. Det betyder att hennes mamma, barnens mormor, är helt ensam. Det oroar henne mycket.

– Vi har försökt få ta hit min mamma men hittills har vi fått avslag varje gång. Nu är hon ensam kvar och gammal.

Sonen Ahmed fyller i:

– Hon är som vår mamma, för hon tog hand om oss barn när mamma och pappa arbetade. Det är väldigt svårt för oss att vi inte kan ta hand om henne. Det är så vi gör i vår kultur.

De följer med oro utvecklingen i sitt gamla hemland, där terrordåd fortfarande är vardagsmat. Samtidigt försöker de koncentrera sig på livet här och nu.

– Vi tittar alltid på svensk tv och program som är textade på svenska, så att vi kan träna, för svenska är svårt!

– Och skånska är alldeles hopplöst att förstå, skrattar Dina.

Både hon och Nihad studerar på komvux, liksom Ahmed som läser in gymnasiet, de yngre sönerna Abdelghani och Mahmoud går i svensk skola och lille Abdelaziz, som bara är fem år, går i förskola.

Ahmed berättar att han vill studera till flygingenjör, Abdelghani vill bli civilingenjör och Mahmoud vill bli polis.

– Vi har lärt oss av våra föräldrar hur viktigt det är att ha ett mål. Så har vi alltid levt i vår familj. Man får inte ge upp.

Ett bra exempel på målmedvetenheten är det faktum att både Nihad och Dina tagit sina körkort för lastbil med släp – med prov på svenska.

– Vi kämpade hårt! Vi pluggade dag och natt. Och får vi inte jobb nu i höst så fortsätter vi och tar busskörkort också. Vi vill försörja oss själva, vi vill bli en del av det svenska samhället.

– Riktigt glada blir vi inte förrän vi har jobb, förtydligar Nihad.

När de ser tillbaka på sina snart fyra år i Sverige har så mycket hänt. Tryggheten och chansen att blicka framåt är viktigast.

– Det var så mycket som var svårt när vi kom, säger Ahmed. Vi visste inte om vi skulle få stanna, vi förstod inget av språket, det var kallt, grönsakerna smakade inte som hemma... Nu känns allt mycket bättre.

Ja, grönsakerna smakar bra nu, irakiska råvaror och livsmedel hittar de i en butik i Göteborg och även på Willys. Kylan har de vant sig vid, och de har vänner att umgås med. På önskelistan står fler svenska vänner. Det och jobb är nyckeln till ett fungerande liv.

Och familjen längtar inte efter att bosätta sig någonstans där det finns många andra irakier.

– Om man verkligen vill att invandrare ska komma in i det svenska samhället vore det allra bästa att de sprids över hela Sverige. Det är inte bra för någon att klumpas ihop i storstädernas förorter.