Sükru var 29 år när han för drygt 20 år sedan flydde från fattigdomen och misären i Bulgarien. Han tog med sig sin fru Rabie och deras då sexårige son Mesut utan att ha en aning om vad som väntade dem.

– Jag visste inte ens var Sverige låg. Det ende jag kände till var att det var ett land som låg någonstans norröver men jag visste till exempel inte vilket statsskick landet hade, berättar han.

Ankomsten till Sverige blev dramatisk. Mitt i natten kom familjen tillsammans med andra flyktingar till Ystad där de stoppades av tullen. Några dagar senare slussades de vidare till flyktingförläggningen vid Ringhals.

– Vi kom till Ringhals den 5 december 1989. Ovissheten var värst och vi var hela tiden rädda att vi skulle skickas tillbaka till Bulgarien, minns Sükrü.

I ett och ett halvt år gnagde ovissheten dygnet runt innan familjen den 8 maj 1991 fick beskedet att de får stanna i Sverige. Sükrü berättar att den känsla som han och hans fru kände då inte går att beskriva.

– Att gå och vänta så länge som vi gjorde utan att veta vad som väntade oss tog hårt på krafterna. Det var den jobbigaste perioden i mitt liv, säger han.

I Bulgarien hade Sükrü arbetat dels som byggnadstekniker och dels inom sjukvården. Att få något motsvarande arbete i Sverige var inte att tänka sig. Först och främst rådde det lågkonjunktur i Sverige i början av 90-talet och skulle någon arbetsgivare händelsevis ha ett jobb över så stod knappast flyktingarna från Ringhalsförläggningen överst på listan.

– Det enda som gällde var utbildning och det ägnade jag mig åt under i stort sett hela 90-talet. Jag började med att läsa framför allt svenska som inte är helt enkelt att lära sig. Grammatiken är svårast men som tur är ordföljden densamma som i bulgariskan, säger Sükrü som i dag talar fem språk flytande (svenska, engelska, ryska, bulgariska och turkiska).

Sükrü satsade på att bli lärare och utbildade sig vid Högskolan i Halmstad. 1999 fick han sin första lärartjänst, på Vidhögeskolan i Veddige, och efter ett års praktiktjänstgöring kände han att han hamnat rätt i yrkeslivet.

– Jag kände att jag klarade av att vara lärare och att jag trivdes med miljön i skolan. Dessutom skrev rektorn i ett intyg att hon var nöjd med mig. Det gjorde mig glad och lite stolt. Det händer att elever som jag hade under mitt första år som lärare kommer fram och kramar om mig. Problemet är bara att de nu blivit så stora nu att jag knappt känner igen dem.

Året på Vidhögeskolan följdes av ett år på Munkagårdsskolan där Sükrü undervisade i matematik och data. När han såg att Ridgymnasiet sökte lärare anmälde han sig och blev redan dagen efter uppringd och tillfrågad om han kunde börja där.

I dag undervisar Sükrü i matematik, naturkunskap, datakunskap, ekologi och kretslopp på Sveriges Ridgymnasium i Varberg. Tjänsten är på halvtid eftersom han också har en halvtidstjänst inom kommunens handikappomsorg där han arbetar med människor som har bland annat ADHD och Aspbergers syndrom.

– Jag trivs med mina jobb eftersom jag tycker om att arbeta med människor. Och det får jag ju göra både på gymnasiet och i handikappomsorgen.

Sükrü trivs också med livet och tillvaron i största allmänhet. Sedan snart tre år tillbaka bor och familjen i eget hus på Hummels Väg. Att huset var i stort behov av renovering när de flyttade in passade honom bara bra. Det praktiska handlaget och erfarenheterna som byggnadstekniker har kommit väl till pass sedan dess.

Sükrü har god kontakt med sina grannar och arbetskamrater och säger sig inte känna av någon främlingsfientlighet. Däremot känner han sig fortfarande som flykting även om han stortrivs i Sverige och har anpassat sig efter de svenska förhållandena.

– Ibland kan både min fru och jag känna en längtan tillbaka till Bulgarien. Det är bara det att när vi är och hälsar på i vårt gamla hemland så dröjer det inte länge förrän vi längtar tillbaka till Sverige. Så är det i alla fall med oss – en gång flykting, alltid flykting.