Lasse Johansson är en välkänd figur i Varberg. Han är ofta ute i sin rullstol, han är glad och social och gillar att prata prata bort en stund. Fast just det vinterväder vi haft så länge nu är han trött på - det går ju inte att ta sig fram.

- Men, skyndar han sig att säga, det är besvärligt för alla, även för dem med rullatorer, för de som kör barnvagn, för äldre och för oss i rullstolar.

Nä, Lasse är inte den som vill att folk ska tycka synd om honom. Han tar vara på glädjeämnena och dit hör bland annat att spela på travet och lotto och att köpa trisslotter. Tillsammans med ett par goda vänner har han ett litet ”spelbolag”.

- Det kunde gott ge lite mer vinst, säger han. Men för några år sedan vann vi lite pengar och då åkte vi till Helsingborg och turade till Helsingör. Vi åkte fram och tillbaka flera gånger, åt och drack gott och det kostade oss inte ett öre - spelkassan betalade!

Tur i spel hade han också 1997, då han fick tre tv-apparater på en trisslott och fick åka till Stockholm och i direktsändning skrapa fram en stor slant. Det kunde blivit fem miljoner kronor, det blev 50 000.

- Men jag är väldigt glad över att det inte blev mer. Då hade jag bara fått en massa tiggarbrev, skojar Lasse, som tycker resan och vistelsen i Stockholm var belöning nog:

- Jag blev hämtad med limousin och bodde på ett flott hotell – man kände sig som en riktig kung!

Den svåra olyckan som helt förändrade Lasses liv inträffade den 15 april 1975. Han hade just fyllt 15 år och var på sin moped på väg från Lugnet till stan då han blev påkörd av en bil i korsningen Magasinsgatan-Kyrkogårdsvägen. Han hade ingen hjälm på sig, det fanns ingen lag på det då, och helt oskyddad slungades han i gatan med våldsam kraft.

Han fördes djupt medvetslös till sjukhuset i Varberg där man gjorde bedömningen att det var meningslöst att sätta in någon behandling. Men tack vare en påstridig AT-läkare skickades Lasse i alla fall till Sahlgrenska där han låg i koma i nio månader. Mot alla odds vaknade han då sakta upp.

Lasse kunde dock inte tala utan fick lära sig allting från början igen. Ändå minns han en hel del av sådant som hände före olyckan, bland annat vilka lärare han hade på Håstensskolan och vilka kompisar han växte upp med.

- Min gympalärare Nils-Egil Rosenberg minns jag mycket väl, säger Lasse. Han var ju min tränare också. Jag var en rätt bra löpare, medeldistans var min bästa gren. Jag var snabbast i Halland på 1000 meter och Sverige-trea på den distansen i min åldersklass.

Trots sina funktionshinder, som även omfattar nedsatt syn, har Lasse full koll på vad som händer, både i hans närhet och i stora världen. Inte minst sportens värld följer han med största intresse och så här i OS-tider är det inte många tv-utsändningar han missar.

Att han ska fylla 50 år tycker han känns lite konstigt.

- Jag skulle mer än gärna börja räkna baklänges i stället, säger han. Men vi ska ju alla den vägen vandra!

Och firande ska det bli, dock inte på själva födelsedagen utan lite längre fram för inbjudna gäster. Lasse har många goda vänner, däribland åtskilliga varbergsmusiker, som lovat ställa upp och ge festen en lämplig musikalisk inramning.

- Ja, det ser jag verkligen fram emot. Jag hade funderat på Sven-Ingvars men Lalle Björk, Dag Hallberg, Jan Berg, Erik Österberg och Annika Werdelin är ju ännu bättre!