Paravin Jafari – ängeln från Kabul
För ett år sedan träffade vi sex kvinnor som läste svenska på SFI. HN har träffat Paravin igen.
Relaterat
I skomakartagen. Ali har alla maskiner han behöver för att arbeta i läder. ”Jag tror mycket på att man måste försöka själv” säger han.Foto: Carin Rudehill
Framtidsdrömmar.”Jag skulle vilja arbeta med barn” säger Paravin. ”Men jag vet att jag först måste lära mig svenska riktigt bra. Jag kämpar hårt!”Foto: Carin Rudehill
Paravin och Ali Khan Jafari och deras två barn Abbas och Parisa har bott nästan sex år i Sverige nu. Först i Falkenberg, sedan i Himle och nu i Varberg.
Här trivs de, Varberg är vackert, säger de. Havet, de fina gamla husen, sommaren med alla turister. Kallt är det förstås.
– Men man blir härdad, skrattar Ali och påpekar att de är vana vid betydligt större temperaturskillnader – i Afghanistan kan temperaturen variera från 30 minusgrader till 40 plusgrader.
Familjen kommer från tremiljonersstaden Kabul. När livet under talibanregimen blev för svårt flydde de först till Iran men återvände till sitt hemland när USA inledde kriget mot Afghanistan. Men livet blev inte bättre utan värre, Ali försvann och Paravin tvingades fly med barnen.
Nästan tre år senare återförenades familjen i Sverige.
Varken Paravin eller hennes man Ali vill prata om Afghanistan och vad de upplevde där. Minnena är alltför smärtsamma, med hot, förföljelser och anhöriga som dödades.
Paravin vill inte titta på nyheter om Afghanistan, det gör henne bara upprörd och ledsen.
– Jag vill bara glömma allt det där, säger hon allvarligt.
Den stora utmaningen för Paravin är att lära sig läsa och skriva, eftersom hon som kvinna aldrig fick göra det under talibanstyret i Afghanistan. Hur svårt det är kan vi nog inte riktigt föreställa oss: inte nog med att hon ska lära sig läsa på ett främmande språk, skriftspråket är också totalt annorlunda, fjärran från persiskans sirliga skrivtecken.
– Ja, det är svårt. Jag måste kämpa hårt, säger Paravin, som studerar på komvux och vet att hon måste lära sig bra svenska innan hon kan gå vidare. Drömmen är att få utbilda sig och arbeta med barn.
Ali öppnade för fem månader ett eget skomakeri och nyckelservice i Varberg. Han kände sig lite rastlös av att bara studera, han ville arbeta och skaffade på egen hand en praktikplats.
– I början jobbade jag gratis för att få lära mig. Det är lättare att lära sig språket om man får träffa människor och prata med dem, och jag måste lära mig alla fackuttryck som finns.
Ali kämpar hårt för att hans lilla företag ska klara sig. Han är säker på att det finns behov av den service han kan ge. Han har startat sitt företag helt utan bidrag och visar stolt maskinerna, där han kan göra alla sorters läderarbeten.
– Jag tror mycket på att man måste försöka själv, säger han. Och nu känner vi många, både på Sörse där vi bor, och andra som vi träffat på SFI och komvux där det går människor från så många olika länder.
– Vi har väldigt snälla grannar på Sörse, och vi har också familjer från Afghanistan och Iran som vi umgås med.
Ali har glimten i ögat och skojar gärna med sina kunder men berättar också om hur svårt han tyckte det var i början att ta hand om sin familj.
– När man inte förstår hur det fungerar i det nya landet och inte vet vad som förväntas, det är svårt, särskilt när man har barn. Men det finns inget annat än att försöka själv.
Paravin är väldigt duktig på att laga mat och berättar så det vattnas i munnen om goda afghanska rätter: nationalrätten mantu (som betyder jag och du på persiska), som är ett degknyte fylld med lammfärs eller nötfärs, lök och gula linser, kryddat med ingefära, kummin och kardemumma. Knytena ångkokas i en speciell gryta och serveras med yoghurt smaksatt med vitlök.
– Knytena ser ut som blommor, som tulpaner, berättar Paravin. Det är mycket jobb och de är ganska svåra att göra med det är så gott!
Den afghanska maten är kryddig men ändå ganska mild. Särskilt kardemumma är populär. Och tvärt emot vad vi kanske tror är den begränsade jordbruksmark som finns i Afghanistan mycket bördig. Här odlas mandlar, nötter, ris, sockerrör, aprikoser och meloner. Och givetvis grönsaker.
– Vi äter mycket mer grönsaker än här. Det saknar jag mest, grönsakerna här smakar inte lika mycket som de gör hemma – och era gurkor är ju en halv meter långa! Våra är små.
Inte heller blir soppan med purjolök lika god här som den blev i Afghanistan.
– Men svensk mat är också god, säger Paravin. Barnen tycker om köttbullar och potatismos och vill gärna ha spagetti och köttfärssås.
Barnen Abbas och Parisa är nu 15 respektive 10 år gamla. Deras framtid är det viktiga för Paravin och Ali.
– De är ambitiösa och vill läsa vidare. Men vad de vill bli varierar nästan från dag till dag, skrattar Paravin och Ali. Ibland är det polis, ibland läkare, ibland busschaufför. De är lite för unga för att veta än.







































