Det går helt enkelt inte att intervjua Anders Lyckdal utan att komma in på dykning, hans absolut största intresse.

– Det började väl när jag läste Kalle Anka, skrattar han. Det där med att dyka ner till sjörövarskepp och hitta skatter var ju hur spännande som helst. Och sedan kom tv-programmen med Jacques Cousteau.

– Jag började dyka när jag var 15 och tog mitt första certifikat när jag var 17. Sedan har det bara fortsatt. Jag har fått vara med om fantastiska upplevelser!

Anders har specialiserat sig på vrakdykning och vrakbärgning. Bland det största han varit med om var när han som en av fem dykare fick göra de första dykningen i modern tid till den 1745 förlista ostindiefararen Götheborg.

– Jag var med och byggde upp organisationen inför utgrävningen av Götheborg, berättar han.

– Det var också otroligt spännande att vara involverad i utgrävningarna av regalskeppet Kronan utanför Öland. Det förliste 1676 och sjönk med 800 man, 100 kanoner och stora krigskassor. Komma ner där och se bronskanoner på tre meter och större…!

Ett annat äventyr var när han tillsammans med andra skulle dyka efter en förmodad silverskatt som under transporten på slädar från Norge till Danmark gått i djupet strax ovanför Marstrand omkring år 1700.

– Vi hittade ingen silverskatt, däremot en dansk fregatt, Gyllenlöf, och fick vara med om att utforska dess historia.

Lokalt har han dykt efter kyrkklockan som man trodde var gömd i Lillesjön i Abild. Och han finkammade vallgraven vid Fästningen i Varberg på jakt efter ett mystiskt monster. Just de gångerna blev resultatet dock noll. Dessutom vet han hur det är att dricka skumpa på 20 meters djup – det gjorde han nyårsaftonen 1998 på det förlista fartyget Stella i Kungsbackafjorden.

Vad är det som är så fascinerande med dykningen?

– Det är frihetskänslan, tyngdlösheten, äventyret! Att upptäcka ett vrak är att komma till ett fruset ögonblick, ett avstannat samhälle…

– Som en följd av dykningen har jag lärt mig restaurera och konservera fynd också – jag hade en bra mentor i konservatorn som arbetade under utgrävningarna av Götheborg.

Båda sönerna har tagit upp pappas intresse, Oliver lärde sig dyka som treåring och tänker utbilda sig till yrkesdykare, medan Adam ser det mer som en hobby än så länge.

Dykningen är både hobby och yrke för Anders, men långt ifrån det enda han ägnar sig åt. Kommer man ur gammal handelssläkt så är entreprenörsandan medfödd, och Anders har aldrig varit rädd för att slå sig på nya saker.

– Jag utbildade mig till elektriker på gymnasiet men när jag var färdig rådde det byggkris och det fanns inga jobb. Så jag jobbade som biträde på sjukhuset ett år och blev sedan sjukvårdare i lumpen också. Nyttiga kunskaper!

19 år gammal startade Anders företaget Shopman och blev försäljare av Snickers och Fristads arbetskläder. Företaget växte, Anders farmor och farfar var också i textilbranschen och snart tog han över en del av deras kunder och sålde handarbeten per postorder och tygstuvar.

– Det blev mer och mer textil, det var populärt att sy, säger han. Men så småningom blev det kris även i den branschen. Det blev för svårt för oss att klara konkurrensen från lågpriskedjor, samtidigt som gardinmodet förändrades, antingen hade man inga gardiner alls eller lamellgardiner.

– Det blev för tufft och 2006 tvingades jag sätta Shopman i konkurs.

Men samtidigt hade en annan pojkdröm börjat spira – Anders ville pröva på att vara krögare, och han och sambon Annki köpte Solbacken i Kärradal för att förvandla koja till värdshus.

– Det var jätteroligt! Jag drev vandrarhem i Varberg i början av 80-talet och tyckte det var kul. Vi hade fullt upp med Solbacken, med uppbyggnaden och alla kunder som strömmade till, säger han.

Så intensivt var det att sönerna, som då var 12 och 15 år, började protestera:

– Vi måste prata, sa de. Vi hatar Solbacken, ni bara jobbar och jobbar. Och om ni inte säljer så kommer vi att börja hata er också.

Ord och inga visor. Anders och Annki bestämde sig nästan på stående fot att sälja Solbacken, som de bara haft i två och ett halvt år, och göra något annat.

– När man bygger upp en rörelse från grunden och har den så kort tid, så är det ingen bra affär. Vi hade satsat massor med jobb och pengar i Solbacken, men pengar får inte styra allt. Och jag måste säga att det äventyret ändå var värt varenda krona!

Anders enkla filosofi är att det ordnar sig.

– Det är bara att dra på sig vadarbyxorna och vaska fram nytt guld, skrattar han. Det går alltid att hitta på något annat för att försörja sig.

Nu har han hittat en kombination han trivs med: han hyr ut sig själv som anläggare, han tar uppdrag som yrkesdykare och han har kvar en bit textil också.

– Jag vill faktiskt inte släppa tygerna, jag höll ju på med det i ett kvartssekel, och jag har en del stora företag som gardinkunder.

Det blir mer än 100 procent, medger han.

– Det blir anläggning och en del arbetsdyk på dagarna, gardiner på kvällar och helger. Men så länge det är roligt så orkar jag. Jag behöver inte så mycket sömn heller.

Att han ska fylla 50 har han lite svårt att ta till sig, han har ingen känsla av att han dragit ner på farten.

Och pojkdrömmarna?

Jodå, det finns allt några kvar.

– Jag har blivit tillfrågad om jag är intresserad av ett jobb på en oljeplattform och sökt det. Det är långt bort, men får jag det så har jag familjens välsignelse att åka…

Så blir han plötsligt allvarlig. Det kan låta lättsinnigt att låta pojkdrömmarna styra livet, men Anders Lyckdals intensiva levnadsglädje har en förklaring:

– Mina föräldrar pratade alltid om allt de skulle göra sedan, som pensionärer. Så fick min mamma en hjärnblödning när hon var 53 år och alla deras framtidsdrömmar slogs i kras. Det fick mig att tänka om… vi vet ingenting om morgondagen, det gäller att ta vara på nuet.