Det var något som inte riktigt stämde med Madeleine Nilsson sommaren 2006. Hon kände sig trött och var ofta illamående.

”Det känns ungefär som om jag var gravid, fast värre”, förklarade hon för sin make Mathias två veckor innan hon skulle börja plugga på Borås högskola.

Dottern Mirabelle var då bara ett drygt år och Madeleine var övertygad om att hon inte kunde vara med barn igen – hon hade ju spiral.

Den 7 augusti, samma dag som hon och Mathias firade sin bröllopsdag, gjorde Madeleine ändå ett graviditetstest eftersom hon misstänkte att läkarna först av allt skulle vilja utesluta att symptomen berodde på en graviditet.

– Jag trodde att jag var sjuk. Att jag skulle vara gravid fanns inte ens med på kartan, säger hon.

Men testet var positivt. Kopparspiralen, som satt kvar, plockades ut och när det var dags för ultraljudsundersökning kom nästa chock:

”Nämen kolla! Där är en till!” utbrast sjukhuspersonalen efter att först ha konstaterat att Madeleine verkligen var gravid.

Hyrestvåan på andra våning kändes plötsligt lite trång och vid årsskiftet, när Madeleine var i vecka 26 av graviditeten, fick hon och Mathias en 4,5-rumslägenhet i Veddige. Nyårsafton firades stillsamt, men på nyårsdagen var både Madeleine och Mirabelle ordentligt förkylda.

– Vi hade fruktansvärt ont i halsen och åkte upp till akuten för att ta halsprov och se om det var halsfluss, säger Madeleine.

På väg in till Varberg kände hon att hon hade sammandragningar, men det kan man ha ganska lång tid före förlossningen så det var inget Madeleine reflekterade särskilt mycket över.

På akuten konstaterade läkaren snabbt att varken mor eller dotter hade halsfluss, men innan de åkte hem till Mathias och flyttkartongerna i Veddige skulle Madeleine bara titta förbi förlossningsavdelningen för att be om en Alvedon; sammandragningarna hade börjat göra lite ont.

Där bad man henne att ringa efter Mathias eftersom hon för säkerhets skull inte borde lyfta Mirabelle själv. Madeleine placerades i en säng med uppmaningen att vila och personalen ville lyfta över henne i gynstolen för en undersökning.

– Det kändes onödigt fjantig, det var ju bara några meter och jag tyckte att jag kunde ta mig dit själv.

När hon ställde sig upp gick plötsligt slemproppen. Personalen insåg att förlossningen startat och tillkallade en ambulans som skulle föra henne till Östra sjukhuset i Göteborg. Hon fick värkhämmande medel, och kortison som i första hand ges för barnens lungmognad.

Madeleine hölls sängliggande och fick inte ens sitta upp.

Efter två dagar var livmoderhalsen helt öppen, alla insåg att bebisarna skulle komma inom några timmar och Madeleine fick lov att resa sig och gå på toaletten.

– Då kände jag hur något liksom ”föll ner” i magen och skrek ”nu kommer bebisarna!”. Det var bokstavligen som att två fulla läkarteam stått runt hörnet och de kom på fem sekunder.

Sammandragningarna avtog dock och värkhämmande byttes mot värkstimulerande.

– Klockan fyra på eftermiddagen kom Nellie först. En kvart senare kom Norah, hon låg i säte men det gick jättebra.

Tvillingarna, som egentligen inte skulle födas förrän drygt tre månader senare, lades i kuvös.

– Vi fick veta att oddsen såg bra ut eftersom de var stora för sin vecka. Det var stabilt just då, men det kunde fortfarande hända vad som helst och vi fick ta en timme i taget.

En lång period av oro följde, där det blev vardag att höra maskinerna pipa för att någon av tvillingarna slutat andas. Varje gång någon i familjen hade minsta känning av en förkylning vågade de inte vara i närheten av flickorna.

– En liten infektion skulle kunna bli väldigt jobbig eller rent av ta livet av dem. Så små marginaler var det, säger Madeleine.

Efter ett tag flyttades Nellie och Norah från Östra sjukhuset ner till Halmstad och den 22 mars fick de äntligen komma hem till Veddige. De hade blivit utskrivna redan en vecka tidigare, men då hann de inte mer än hem innan de fick vända eftersom Madeleine drabbades av influensa.

Under hela den tuffa sjukhusperioden fanns bara en enda tanke i huvudet på Madeleine och Mathias:

– Vi bestämde oss redan från början att det skulle bli bra. Man måste tänka positivt och vi hade som mål att åka hem med båda våra flickor.

Några intensiva månader följde även hemma, men när Madeleine tittar på sina busiga treåringar i dag konstaterar hon att den tuffa tiden känns väldigt avlägsen.

– Det har tagit mycket energi men vi kan inte säga att det har varit jobbigt. Och vi skulle göra det igen…

Hallen i villan, som familjen köpte när tvillingarna var ett halvår gamla, är förvandlad till bilparkering för tre identiska åkbilar med släp och på väggkrokarna hänger den ena prinsessklänningen efter den andra.

I dag är Nellie och Norah som vilka pigga och nyfikna treåringar som helst.