Lena Frilund önskade dagens Röda tråden-gäst: ” Det är en filmare som jag tycker verkar jätteintressant. Jag har aldrig träffat henne, men vi har mejlat varandra och sagt att vi borde ses.”

Färgglad och energisk. Kine Boman sitter framåtlutad och hennes armar kryper sakta ännu längre framåt på bordet samtidigt som hon berättar:

– Pappa är min stora inspiration i livet, och jag gick efter honom redan som liten knatte. Det är lite konstigt för han var lite old school – en macho man med väldig auktoritet, men jag försökte till och med efterlikna honom och gick bredbent och med breda axlar. Jag identifierade mig fullständigt med honom.

Hon lutar sig bakåt i stolen och bröstar upp sig för att visa hur det såg ut.

– Vi var tvillingsjälar, och jag är väldigt lik honom både till utseende och sätt. Vi förstod varandra och kunde kommunicera utan att prata, förklarar hon.

2003 gjorde Kine och en av hennes systrar en lång resa i husbil tillsammans med sin pappa. Det blev hans sista resa i livet, och målet var Nordnorge och norra Sverige för att åka ”hem” till barndomstrakterna och få återse gamla vänner. Trots att pappan riskerade att dö under resan så tvekade aldrig han eller någon i familjen, alla delade åsikten om att man måste ta vara på livet.

– Vi tar så mycket för givet och tänker att ”det finns kvar nästa vecka”. Tänk inte så, ta vara på det som finns och gör det nu!

Några månader efter resan gick Kines pappa bort. Detta faktum tillsammans med ett stort intresse kring sitt eget ursprung ligger till grund för det långfilmsmanus som hon nu börjat skriva.

Kines pappa blev bortlämnad som barn och själv var Kine länge övertygad om att hon hade samiskt ursprung, men det visade sig till sist att hennes far härstammar från resandefolket som ingår i gruppen romer.

Manuset har arbetsnamnet ”Setting Free” och handlar om två systrar som åker med sin döende far på en sista resa för att finna ett mirakel. Under resan börjar faderns förflutna göra sig påmint, något som vänder upp och ner på döttrarnas värld.

Det är två parallella berättelser, dels nutid och dels dåtid med faderns barndom – ett liv fyllt med glädje och samhörighet men också med traumatiska upplevelser av förföljelse och förtryck som resande. När det gäller den dåtida historien och det som berör resandefolket utgår Kine mycket från sanna berättelser som olika äldre resande berättat för henne.

Filmen är tänkt att bli ett drama och eftersom det berör ganska tunga saker hoppas hon på lite svart humor i berättelsen också, men framför allt handlar det om kärlek och möjligheter.

Att Kine länge trodde att hon hade samisk bakgrund väckte hennes intresse för den samiska kulturen, och båda de dokumentärfilmer hon gjort, ”Enda bilden av pappa” och ”Hjordeliv”, handlar om samer. Men det var ett slumpartat möte på ett café i Varberg som sådde idén till den första filmen ”Enda bilden av pappa”. Filmerna har visats i SVT och på filmfestivaler runt om i världen.

Kine har jobbat heltid med dokumentärer sedan 2001, och startade eget bolag för två år sedan.

– Jag kände rätt snart efter att ha jobbat på ett filmbolag att jag måste göra egen film, berättar hon.

En ny viktig del i hennes verksamhet är att skriva, och förutom filmmanus har hon just avslutat arbetet på en biografi om Varbergsprofilen Curt Mehrens.

– Han fyller 94 år och hans familj ville ha en bok om hans liv. Det här är mitt första biografiprojekt, men tanken är att göra fler sådana här böcker, säger hon och utvecklar:

– Jag intervjuar och tar mycket bilder, och bandar alla samtalen, så blir det en skiva med ljudklipp också. Det är som en dokumentärfilm, fast kameran är borta.

Kine är övertygad om att allt blir bra bara man älskar det man gör, men hon är tydlig med att som dokumentärfilmare måste du vara extremt flexibel, eftersom förhållanden ändras hela tiden och du vet aldrig vad som kommer att hända eller hur det kommer att bli i slutändan. Allt från väder och vind till oväntade händelser och incidenter kan påverka. Och att driva stora, egna projekt kräver en enorm drivkraft. Senaste filmen kostade två miljoner kronor och det är Kine själv som sökt och lyckats få finansiering från diverse fonder.

– Man måste kunna övertyga och verkligen tro på det själv. Lite ”jag tänker göra det här oavsett. Vill du hoppa på tåget?”.

Hon går sin egen väg och det har hon alltid gjort.

– Jag tänker alltid hur ska jag lösa detta, inte om utan hur, men det kan vara en kamp och man måste vara stark. Ibland har jag sagt till mig själv ”jag ska aldrig mer göra en film!”, men sedan tänker jag ”jo, jag vill berätta det här!”

När hon arbetar ställer hon höga krav på sig själv och sina medarbetare, och för att få finansiärer har hon inget emot att framhäva sig själv och vad hon är bra på.

– Jag är väldigt fokuserad i min yrkesroll när jag ska prestera. Alla måste prestera max, inklusive jag själv. Det krävs. Som privatperson är jag också målinriktad men mycket lugnare. Och det går helt emot min personlighet att presentera mig som vad jag ”är”, med underton på status. För mig är det ointressant, men i mitt yrke som producent och projektledare går de här två rollerna ihop.

Hon är tacksam varje dag för allt hon får vara med om. Även det som är dåligt.

– Det gör att jag får lära mig. Mitt mål i livet var inte att bli dokumentärfilmare och jag kallar mig inte ”dokumentärfilmare”. Jag vill lära mig något nytt, förstå och träffa människor och lyssna på vad människor berättar och tänker. Jag älskar det! Man kan lära sig av alla, oavsett om man tycker om personen eller inte.

Kine har skrivit ett litet häfte med titeln ”Du är fantastisk! Ny dag – nya möjligheter” till sin son, där hon sammanfattar de saker som hon tycker är viktiga och vill att han ska bära med sig i livet:

– Frihet, omtanke och tacksamhet beskriver bäst det jag vill förmedla till min son. Frihet i tanken är nummer ett för mig som person – det gör att du vågar. Det finns så många människor som vill och önskar, men inte gör det. Det finns inget som heter misslyckande. Att inte begränsa sig är nog grunden för lycka, säger hon.

Och fastän hon tycker att det hon håller på med nu är hennes drömprojekt, har hon stora planer för framtiden:

– Jag ska släppa en egen klädkollektion innan jag dör. Jag har redan bilderna i huvudet, det blir färgglada vardagskläder. Men först ska jag skriva några böcker och göra några dokumentärer.

... och tråden löper vidare till...

... Monika Isaksson: ”En otroligt spännande människa och kvinna. Hon är en av de första kvinnliga hovslagarna i Sverige och har arbetat med det i 18 år. Inte många män klarar det, men hon har gjort det!”