Den 26 januari satte sig Varbergsungdomarna Jonas och Lisa i sin jeep, Palle Pajero, för en tre månader lång resa till Afrika. Jonas, som är fotograf och var på reportageuppdrag i Afrika ifjol blev inspirerad av människor han mötte då och som också reste med bil och han ville göra en egen resa.

Lisa, hans kompis sedan tio år tillbaka och som också gillar att resa, var inte nödbedd.

Den 4 maj var de hemma igen. Mätta på intryck och Jonas åtskilliga kilo lättare, Lisa ganska bekväm i känslan av att leva för stunden.

– Och man lär sig att inte reta sig på småsaker, säger hon. Jag menar, här klagar folk om det är tio meter kö till kassan i affären eller om tåget är tjugo minuter försenat…

– Fast det är rätt skönt med svensk ordning och reda, invänder Jonas, som erkänner att han mot slutet av resan blev väldigt rastlös.

– Och jag kan verkligen bli trött på korruptionen och att ingen nånsin kom i tid.

Palle fick med regelbunden intervall repareras – bromssystemet la av, dieseltanken skakade loss och läckte, bladfjädern rök av, sanden var inte nådig mot motorn…

Men allt löste sig – dyrt ibland, väldigt improviserat ibland.

– Fjädern kilades fast med två träklossar, skrattar Jonas. Det höll så bra att vi struntade i att reparera det igen. Och det var duktiga killar som hjälpte oss. Att det sedan kostar får man ju räkna med – vitingar ses som penga-maskiner, man får räkna med att betala mer än vad lokalbefolkningen gör.

Lisa skötte det mesta av affärerna, prutade, mutade, förhandlade – och mutade.

– Ja, det får man också räkna med. När man passerar gränser, när man blir stoppad av polis – och det blev vi många gånger! Rekordet var när vi åkte fast tre gånger på en timme. Ser de en utlandsregistrerad bil så passar de på och man har inte mycket att sätta emot. Och jag kan förstå dem, så dåligt som de tjänar. Men vi lärde oss att förhandla även i de situationerna!

För Lisa är det bästa med resor alla möten med människor. Hon berättar om Rabbia, berbkvinnan de träffade i Marocko.

– Hon hade så fina färger på sig, så vi stannade och frågade om vi fick ta ett kort på henne. Det slutade med att vi blev inbjudna på bröd och oliver i hennes lilla hus. Hon talade bara något lokalt språk men vi förstod varann ändå. Man kommer långt med gester och skratt – hon berättade om sina fem barn och om sin man som mest rökte och sov när han inte arbetade.

Sedan kan man ju göra bort sig också, konstaterar Lisa och berättar om en gammal man som gick och ledde ett par kor.

– Vi ville fota honom för att han stod med en ko i ett snöre med världens vackraste utsikt omkring sig. Och sedan fattade vi det som att han bad om en slant för besväret, så vi försökte erbjuda honom pengar.

– Men det var ett missförstånd. Han bara skakade på huvet och drog sedan upp en tjock sedelbunt ur fickan. Inte behövde han några pengar av ett par vilsna turister, han var storbonden i byn! Som tur var kunde både han och vi skratta åt det.

Resans farligaste del var passagen genom Mauretanien. Där slog Jonas och Lisa följe med ett gäng holländare engagerade i ett biståndsprojekt.

– De hade militäreskort och det var ju tryggt för oss. Men det blev ändå den märkligaste gränspassagen för oss. Vi kom fem kilometer på åtta timmar. Fast att köra genom tre kilometer ingenmansland som bara består av sand, skräp, bilvrak och gamla minor var rätt häftigt.

Alla strapatser till trots är det ändå de positiva minnena som är starkast, så här en dryg månad efter hemkomsten. Lisa minns frukostbröden hon bakade varje morgon ute i det fria, alla generösa och hjälpsamma människor de träffade, stillsamma dagar på stränder, Jonas välsignar fläkten som var deras räddning under varma nätter, tänker på loppmarknaden de fixade vid slutet av resan – bara bredde ut grejer de ville bli av med på gatan.

– Folk stog i klasar och kollade!

Att rangordna upplevelserna är helt enkelt inte möjligt, konstaterar de. Och lite jobbigt är det att ingen av de härhemma egentligen fattar vad de varit med om.

– Det kan man ju inte begära heller. Men det är skönt att vi var två.

Hela äventyret har dokumenterats på bloggen Afrikaresan.se. Lisa har skrivit och Jonas fotograferat. Bloggen har följts av långt fler än Jonas och Lisa kunde tro och ligger kvar på nätet. Den som vill läsa mer i detalj om Jonas och Lisas äventyr ska definitivt kolla den. Kanske kan andra som är sugna på att resa till Afrika ha nytta av tipsen också. Det hoppas Jonas, som la ner ner mycket tid på planeringen och på att komma på praktiska och fiffiga lösningar.

– Förberedelserna tog fem månader och var jäkligt kul. Det här med problemlösning passar mig. Det var mycket mäta och fundera och detaljer hit och dit, och kan jobbet vi gjorde vara till hjälp för andra är det ju jättekul.

– Palle blev unik! Och absolut bäst var ju att allting funkade. Det utdragbara köket gjorde det enkelt och kul att laga mat – det var många som var avundsjuka på oss.

Sista uppgiften på resan var att sälja Palle.

– Vi utvecklade ett slags hatkärlek till honom. Det var ju inte alla gånger så lockade att krypa och lägga sig, det var stökigt, svettigt och trångt, säger Lisa.

– Men han var ju också vårt hem och vår trygghet i tre månader, och jag får erkänna att jag grät en skvätt när vi till slut sålde honom. Men han är ju en safarimodell och har många bröder och systrar ute på de afrikanska vägarna så han ska nog trivas.

Palle rullar nu i Ougadougou i Burkina Faso. Ryktet går att han numera är svartlackerad…