Hans-Erik Qvarnström tycker om att se sammanhangen i tillvaron och basen i hans liv har ända från barndomen varit hembygden och dess historia. Så blir det när man växer upp med äldre generationers rika berättarkonst.

– Både farfar Eric Qvarnström och min morfar Erik Andersson var goda berättare. Farfar, som var folkskollärare i Stråvalla och hade många förtroendeuppdrag i kommunen, var från Västergötland, så av honom fick jag även den västgötska historien, och morfar berättade om Väröbygden.

Hans-Erik föddes och levde sina första 12 år på Hisingen i Göteborg. Men alla somrar och lov tillbringade han hos släkten i Halland och när familjen bosatte sig i Ambjörntorp i Väröbacka 1972 kände han att han kommit hem. Bland det första han gjorde var att gå med i den nystartade Värö-Stråvalla Hembygdsförening – och sedan dess har han varit van vid att vara yngst i sådana sammanhang.

Bara 22 år gammal efterträdde han pappa Lennart som ordförande i hembygdsföreningen och blev den yngste ordföranden inom hembygdsrörelsen i Sverige.

– Jo, visst var det väl en del som tyckte det var lustigt, de andra var ju avsevärt mycket äldre än jag. Men jag blev väldigt väl mottagen, säger Hans-Erik, som fortsatt inom hembygdsrörelsen till dess högsta organ, Sveriges Hembygdsförbund, där han suttit i styrelsen sedan år 2000.

– Att jobba inom hembygdsrörelsen har betytt fantastiskt mycket, jag har fått lära känna hela vårt avlånga land och fått vänner överallt. Och jag vet hur mycket det finns att värna om.

Har det inte varit svårt att nästan alltid vara yngst?

– Nej, jag har aldrig upplevt det så. Fast det är rätt kul att mina kusiner och gamla skolkamrater nu börjar bli så pass gamla att de också börjar intressera sig för sin historia, säger Hans-Erik och skrattar.

Engagemanget i hembygdsrörelsen ledde också till att han blev invald i Rikskommittén Sveriges Nationaldag för fyra år sedan. Han är en rutinerad nationaldagsfirare – det är Hans-Erik som tidig morgon burit den svenska fanan genom Varbergs gator den 6 juni ända sedan nationaldagen började firas för 28 år sedan.

– Och kan du tänka, det har under dessa 28 år aldrig hänt att det regnat på morgonen så att vi fått ställa in.

Att sitta med och planera firandet av nationaldagen på nationell nivå är förstås ext-ra spännande.

– Man känner sig lite liten bland alla dignitärerna som ingår i kommittén, men det är väldigt roligt att vara med och planera programmet på Skansen och sedan vara med där också.

– Det hör till traditionen att vi efter firandet på Sollidens scen åker till Stockholms Slott på inbjudan av kungen för en mottagning där. Så nu har jag haft förmånen att få träffa kungafamiljen fyra gånger.

Som kan utläsas av listan intill av alla Hans-Eriks uppdrag har även kyrkan en stor plats i hans liv.

– Det är väldigt givande att vara kyrkvärd, träffa människor, smycka kyrkan och göra den vacker inför alla livets högtider. Och det är intressant att vara med och utveckla Svenska kyrkan inför framtiden.

Ett av de senaste uppdragen är ordförandeposten i Föreningen Varbergs museum.

– Jag efterträdde Åke Bendix och det är ju inte det lättaste, skrattar han. Men jag har varit vice ordförande några år, så jag får väl försöka i alla fall.

Lika trogen sina intressen som Hans-Erik varit på fritiden, lika trogen har han varit sitt yrke. Ända sedan han började arbeta i Varbergs kommun 1982 har det handlat om äldreomsorg och nu är han administratör på Socialförvaltningens utvecklings- och kvalitetsavdelning.

– Jag är väl ett slags allt-i-allo, konstaterar han. Det är rätt intressant att ha fått följa utvecklingen inom äldreomsorgen så länge. Och ännu mer spännande blir det när jag läser fattigvårdsprotokollen från farfars tid som förtroendevald – man får verkligen perspektiv!

Men hur hinner du med allt?

– Jag trivs med det jag gör. Och det är klart att det tar tid, en vanlig vecka är det något nästan varje kväll och på helgerna är det kyrkan. Men åtar man sig ett uppdrag så tycker jag att man ska vara aktiv.

Som den föreningsmänniska han är oroar han sig dock för utvecklingen inom den ideella sektorn. Det blir allt svårare att hitta folk som är villiga att ta på sig uppdrag och Hans-Erik ser ingen enkel lösning på problemet.

– Men jag har aldrig blivit uttråkad, tvärtom har mina uppdrag gett mig mycket och jag har fått många vänner.

Hur kopplar du av?

– Med att baka och laga mat. Jag fick en riktigt bra restaurangutbildning när jag sommarjobbade på Värö Värdshus under Ragnar Wetters tid. Hans syster Elsie Johansson var husmor där och hon lärde mig precis allt! Det var en jätterolig tid på många sätt, Ragnar var ju artistförmedlare och det kom massor av den tidens kända artister till värdshuset. Hans 60-årskalas var alldeles otroligt!

Var du aldrig frestad att fortsätta på den banan?

– Nej, det var slitigt och mycket kvällsjobb, så det gick ju inte så bra att kombinera med mina andra intressen. Men jag gillar att ordna kalas! Jag tycker man ska ta alla chanser att fira!

Så då blir det fira av när du nu fyller år då?

– Ja, minst tre kalas, skrattar Hans-Erik. Ett öppet hus på själva födelsedagen, sedan kalas för 130 personer på lördag. Och eftersom inte alla mina vänner har chans att komma då så får det nog bli ett rejält julkalas också!

Har du någonsin velat flytta ifrån Väröbacka?

Hans-Erik skakar på huvudet och gör en gest ut över det oändligt vackra landskapet i Ambjörntorp och angränsande Åkraberg som rymmer så mycket historia.

– Nej, jag är väldigt hemmakär. Och vi har en väldigt fin sammanhållning i släkten. Jag är ju ensambarn, så mina tio kusiner har blivit som syskon för mig och det är en trygghet.

– Och skulle jag någon gång vilja komma härifrån, så har jag ett gäng vänner i Kvänum. Vi träffades av en slump på en bussresa för 20 år sedan och har förblivit vänner, gör resor ihop och så. Och när jag träffar dem så kan jag koppla av precis allt annat!