– Att skaffa ett helt nytt bohag var ett sätt för mig att markera att jag ville göra en nystart i livet, säger han. I dag fyller den förre världsrekordinnehavaren 65 år.

Att Tore Nilsson är funktionshindrad sedan han var en liten krabat är inget man tänker på. En rullstol lite diskret placerad i köket är det enda som påminner oss om att han inte har full rörelseförmåga i benen.

– Jag fick polio när jag bara var nio månader men har som vuxen ändå kunnat gå någorlunda med hjälp av stödskenor och kryckkäppar. Men för några år sedan ramlade jag och bröt benet och fick samtidigt frakturer på fyra ryggkotor och sedan dess får jag ta mig fram med hjälp av rullstolen, berättar han.

Tore har inte låtit sitt funktionshinder bryta ner vare sig kroppen eller sinnet. Han ser förvånansvärt fräsch ut och har en överkropp som definitivt är mer vältränad än de flesta pensionärers.

– Jag vill inte att livet ska vara pest utan har alltid velat prova på så mycket som möjligt. Det är den inställningen jag alltid levt efter, säger han.

Idrotten har betytt nästan allt för honom. Det är den som byggt upp honom. När han var 17 år började han med intensiv simträning på egen hand sex dagar i veckan i Strömbadet i sin dåvarande hemstad Gävle. Träningsdosen låg sällan under 5 000 meter om dagen. Leif Bergström, som var tränare i Gävle Simsällskap, lade märke till honom och frågade om han ville komma över och träna med de ungdomar som han hade hand om. Tore svarade ja nästan med en gång och därmed var också tävlingskarriären inledd.

– De första åren deltog jag enbart i vanliga simtävlingar som DM och klubbmästerskap. Det var först senare som jag gick över till handikapptävlingar, berättar han.

Eftersom både talangen och viljan fanns där kom också resultaten. 1972 debuterade Tore i Paralympic, som det året avgjordes i Heidelberg, och vann 100 meter ryggsim på då nya världsrekordtiden 1.18,89. Dessutom tog han guld på 3x50 meter individuell medley. I Toronto 1976 slog han till med världsrekord på 100 meter bröstsim (1.42,74) och vann dessutom guld på 100 meter ryggsim. Fyra år senare putsade han världsrekordet på 100 meter bröstsim till 1.36,54 vid Paralympic i Holland.

– Sammanlagt tog jag elva medaljer vid de tre Paralympics jag ställde upp i. De fem individuella guldmedaljerna samt guldmedaljen jag var med och tog i lagkapp är jag naturligtvis mest stolt över, säger Tore som automatiskt blev medlem i Paralympiska Guldklubben när den bildades 2002.

Tore har även tillhört eliten i rullstolsbasket. 1982 debuterade han i landslaget och var samma år med om att spela hem VM-guldet till Sverige. Sin plats i landslaget behöll han fram till 1985 men fortsatte med basket på klubbnivå i många år därefter.

– Jag höll på med basket i över 20 år och slutade inte spela förrän 2002.

Även friidrott har Tore hållit på med och tog många medaljer även där. Vansbrosimningen över tre kilometer har han avverkat sju gånger.

Sammanlagt tog han genom åren runt 185 medaljer i olika sporter men i och med flytten till Varberg gjorde han sig av med de flesta av dem.

– Ja, faktiskt. Alla medaljer som inte hade minst SM-status gav jag bort, berättar Tore som i dag håller i gång med simning någon gång i veckan och dessutom spelar boule med kompisarna i SPF två gånger i veckan.

Största behållningen, både fysiskt och upplevelsemässigt, får han annars på Strandpromenaden. Den avverkar han med sin rullstol minst två gånger i veckan.

– Jag brukar ta bilen till hamnen. Därifrån rullar jag hela sträckan till bortre delen av Apelviken. Där brukar jag fika och vila lite innan jag rullar tillbaka samma väg. Tur och retur blir det ungefär tolv kilometer vilket är alldeles lagom.

Varbergs välkända strandpromenad bidrog för övrigt i hög utsträckning till att Tore i april förra året flyttade från Kista utanför Stockholm. Simstadion i Varberg utgjorde en annan lockelse till att hans lätta packning gick söderut.

– Jag hade besökt Varberg flera gånger tidigare och hade fastnat för stan. När jag bestämde mig för att göra en nystart i livet kändes det nästan naturligt att det blev Varberg.

Till saken hör att Tore 2003 blev uppsagd efter 27 år på Ericsson. Att bli avtalspensionär vid bara 58 års ålder skapade utrymme för att prova på något nytt.

– Helst hade jag velat fortsätta jobba på Ericsson men 6 000 anställda i enbart Kista tvingades sluta 2003 så det var bara att acceptera faktum.

Tore växte upp i ett arbetarhem i Lyckeby utanför Karlskrona. 1959 flyttade familjen till Gävle där Tore slutade skolan för gott efter de obligatoriska folkskoleåren. Han hade många olika jobb innan han 1973 gick en kurs i kommunikationsradioutbildning. Därmed hamnade han i en nisch där hans tekniska läggning fick önskat utlopp. Kommunikationsradion ersattes med tiden av mobiltelefoner vars utveckling Tore fått följa hela vägen, från de första otympliga ”tegelstenarna” till dagens moderna Iphones med inbyggd dator. Genom åren har han arbetat som produktledare, projektledare och produktutvecklare och hann även med att ägna sig åt kundanpassning.

– Farsan hade nog tänkt att jag skulle bli TV-ingenjör av något slag för han beställde en sådan kurs på Hermods åt mig men den påbörjade jag aldrig. Jag fick vara med om utvecklingen på ett annat tekniskt plan och det har varit mycket intressant på alla sätt, säger Tore som redan skaffat sig flera styrelseuppdrag i Varberg och gärna vill bli kvar på sin nya hemort.